Skivrecension: Kent saknar klös
(Universal)
När Kent ger ut ett nytt album är det numera en nationell angelägenhet i Sverige i klass med nyheter om kungafamiljen, IKEA:s årsrapport eller stöveltrampande nynazisters duster med antifascister. På en 20-årig karriär har Kent lämnat många bestående avtryck i det svenska musiklivet med spelningar och album som kritiker och publik med fog höjt till skyarna. Kent är ett av de få svenska band som inlett karriären på 90-talet och som fortfarande är kvar på toppen.
Den nya skivan Tigerdrottningen har också den här gången fått kritiker på knä. Både musiken och sångaren Jocke Bergs angst, som förflyttats från tidernas begynnelse i Eskilstuna till målande beskrivningar om 30 plus-mannens mödosamma liv i en större miljö i Stockholm, hyllas villkorslöst. Varför?
Tigerdrottningen är med sina Cure- och Depeche Mode-aktiga tongångar och ibland fyndiga ordlekar ett hyfsat album, men milsvidder från de mästerverk Kent levererat som till exempel Hagnesta Hill och Isola. Kent anno 2014 lär dela folk. Det finns de som älskar bandets sound baserat på syntar och de som vill höra ett mer gitarrdrivet Kent. Egentligen spelar det ingen roll.
Problemet med Kent är att materialet på Tigerdrottningen med några undantag som Var är vi nu? lämnar lyssnaren tämligen oberörd. Det är till syvende och sist rätt jämntjockt utan oförglömliga melodislingor. Jocke Berg gör sitt bästa vid mikrofonen med sin kännspakt lite smånasala röst, men det tänder aldrig ordentligt till. Att Kent ensam står på en piedestal inom svensk popmusik är åtminstone på basis av Tigerdrottningen en position värd att ifrågasättas.