Bokrecension: En fri tonsättares väg mot insikt
Eero Hämeenniemis livshistoria är färgrik, men kanske visar memoarerna upp en onödigt polerad yta.
Basam Books 2014.
Vari består skillnaden mellan självbiografi och memoarer? Nationalencyklopedin vet berätta: ”Självbiografin skiljer sig från memoarer genom sin högre grad av fiktion, vilket innebär att den är mer litterärt utformad. Författaren arrangerar ofta fakta ur sitt liv på ett subjektivt sätt. Memoarer består av skildringar av det förflutna, grundade på författarens hågkomster av privata upplevelser eller historiska händelser.”
Gränsen kan tyckas ritad i sand, men Eero Hämeenniemi (f. 1951) har uttryckligen valt att genrebestämma sina hågkomster, Vapaa säveltäjä, som memoarer och man skulle alltså kunna vänta sig ett litterärt mindre genomarbetat och mer anekdotfärgat framställningssätt.
Så lätt låter den här författaren dock inte läsaren komma undan. Hämeenniemi är inte bara en av Finlands mest egensinniga tonsättare, musiker och pedagoger utan också en erfaren skriftställare med bland annat flera essäsamlingar, reseskildringar och en kortroman på sitt samvete.
Det handlar sålunda om en även litterärt driven framställning, där Hämeenniemi beredvilligt skrudar sig i sitt eget livs hjältekåpa. Om ett visst mått av egocentricitet krävs för att alls bli författare gäller det i högsta grad för memoarförfattare. Varför över huvud taget skriva dylika om man ständigt känner sig manad att be om ursäkt för sig själv och sina handlingar?
Bästa möjliga riktning
Hämeenniemi visar sig rentav vara så hemma i hjälterollen att man önskar att kåpan hade fått en och annan reva mellan varven. Man får stundom en överdos av präktighet som inte stör nämnvärt i sig, men visst hade levnadsteckningen känts mer trovärdig, mänsklig, om subjektet sänkt garden en aning och helt enkelt trampat i klaveret aningen oftare.
Som nu är fallet framstår livsbågen i det närmaste predestinerad i den bästa möjliga av riktningar, med en nog så fascinerande utgångspunkt i ungdomstidens rock- och bluesjamsessioner samt slukande av Stockhausens och Pendereckis musik jämte indiska guruers filosofiska verk.
Samtidigt kan man inte annat än beundra följdriktigheten i den alternerande hängivelse och skepticism med vilken Hämeenniemi bemöter omgivningens impulser. Den väg mot växande och insikt han slutligen beträder är sannerligen hans egen och ingen annans.
En väg som för honom från Valkeakoski via Sibelius-Akademin till bland annat Italien och Indien, som kommer att bli hans viktigaste utomfinländska, sociokulturella kontexter, men som även driver honom till att, som den första av 70- och 80-talsmodernisterna, överge den västerländska rationalismen för en kulturellt mer mångfasetterad och stilistiskt öppen estetik.
Unik indisk kontaktyta
Vad som gör Hämeenniemis stämma unik inom ramen för såväl den inhemska som den internationella musikaliska polyfonin är det intima samarbetet med några av samtidens mest framstående indiska musiker och dansare, och att han på ett fruktbart sätt lyckats syntetisera ett traditionellt sydindiskt uttryckssätt med den västra hemisfärens moderna dito.
Kontaktytan till Indien utgör föga överraskande en betydande del av memoarsubstansen, men även arbetet med improvisationsgruppen Nada, mer och mindre dråpliga episoder i samband med vistelser i bland annat Polen och USA samt tonsättarverksamheten på hemmaplan finner sin naturliga plats i en helhet, som uttryckligen fokuserar på skribentens utveckling som musiker.
En helhet som i kanske ännu högre grad hade kunnat fokusera på dels den oerhört dynamiska och spännande, tidiga Korvat Auki-tiden tillsammans med kolleger som Magnus Lindberg, Kaija Saariaho och Jouni Kaipainen, dels allmänt filosoferande kring musikens och konstens väsen och samhälleliga funktion.
Som Hämeenniemis centrala rättesnöre i tillvaron framträder friheten i samtliga dess gestalter. Så till exempel frihet från alla slag av musikalisk och politisk dogmatism och därmed även frihet att, vid behov och med urskillning, ta för sig av den globala kulturella kakan.
Hämeenniemi är sålunda, som boktiteln även antyder, en fri tonsättare. I ordets allra bästa och sannaste bemärkelse.