Filmrecension: Lika vemodigt som anspråkslöst
Anssi Mänttäri är en av den finländska filmens veteraner, en evighetsmaskin som vägrar att slänga in handduken. Detta trots att regissören under sin långa karriär lyckats med konststycket att hålla såväl kritikerkåren som den stora publiken på avstånd.
Regi och manus: Anssi Mänttäri. Foto: Dave Berg. I rollerna: Elina Reinikka, Juha Lagström, Elina Hietala, Kristiina Elstelä.
Vitsord:
I sin färska film, lågbudgetproduktionen Romanssi, tar sig regissören an den urbana kärleken, flyktig och överraskande. Lia (Elina Reinikka) är den sisådär 30-åriga kvinnan som på stan kolliderar med en gammal bekantskap (Juha Lagström).
Det är bara det att hon inte kan erinra sig mannen, det är trots allt över tio år sedan man råkades (hävdar han). Hur som helst fortsätter man att träffas, allt medan Lia gräver i det förflutna och trollar fram romantiskt präglade minnesbilder som bjuder på flera Juha Lagström-installationer. Kan det vara fråga om någon av dessa?
Däremellan går filmens hjältinna både en och annan match med sina väninnor. Inte överraskande kretsar samtalen kring hat och kärlek (Lias föräldrar är frånskilda), tvåsamhet kontra solokarriär och ensamhet.
Idémässigt är Romanssi inte helt pjåkig, inom ramen för den romantiska komedin har man sett betydligt mera krystade scenarier. En annan sak är ju sen att filmen berättarmässigt faller platt till marken.
Mänttäris dialog leder ingen vart och de ständigt återkommande krogmiljöerna gör att också inramningen känns trist (ett undantag är sekvensen där man ägnar sig åt skridskoåkning i hjärtat av Helsingfors – hur romantiskt som helst).
Även i övrigt tenderar filmen att stampa på stället. De potentiella kavaljererna avlöser varandra men utan att pusselbitarna faller på plats. Anspråkslöst är vad det är.