Filmrecension: Inte så lite brutalt
Raid hette den inhemska kriminalserien med en orakad Kai Lehtinen i titelrollen. Det är ändå inte att förväxla med Gareth Evans Raid-opus där kökskniven och fyllkajorna bytts ut mot mera skrämmande tillhyggen samt professionella flåbusar.
Regi och manus: Gareth Evans. Foto: Matt Flannery, Dimas Imam Subhonom. I rollerna: Iko Uwais, Yayan Ruhian, Arifin Putra
Vitsord:
Till det kommer den generöst koreograferade martial arts –baletten, ett våldsmaskineri som till sin karaktär är närmast nihilistiskt. ”The Hammer Girl” heter en av karaktärerna, ”The Baseball Bat Man” heter en annan.
Rama (Iko Uwais), bekant från originalfilmen, är den dedikerade Djakarta-gendarmen som i en gangsteruppgörelse förlorar sin bror. Det är orsak nog att skriva på för ett livsfarligt täckmanteljobb, ett uppdrag som innebär att Rama/Yuda förpassas till sinkabirum.
Här kommer han i kontakt med Uco (Arifin Putra), son till en respekterad gangsterboss. Det är en bekantskap som fortsätter utanför grindarna. Samtidigt som vår hjälte ställer upp som fotsoldat för syndikatet (och dess vänner inom poliskåren) samlar han på bevis mot den samma.
Av det här kan man sluta sig till att Raid 2 i termer av handling och intrig är något mera ambitiös än originalfilmen där man ju pucklade på varandra från början till slut. Men även om det finns stunder där man kommer att tänka på Hong Kong-kriminalaren Infernal Affairs står det klart att skotten Gareth Evans är intresserad främst av råkurret.
Och på den punkten kanske filmen har sina sidor, i synnerhet som det mesta är gjort framför kameran, inte vid klippbordet. Okej, men när brittiska The Telegraph talar om att det finns en ”skönhet i brutaliteten” blir det lite väl tjockt. Inte min Bloody Mary om man säger så.