Byggmästar: Glad poet i skogen
Livet är trevligt, kärleken gemytlig, glädjen allenarådande bara man bjuder till, om man ska tro Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamlingar. Men var får läsaren plats i denna glada svada?
Poesi
Men hur många utropstecken kan det egentligen finnas i en diktsamling? I Eva-Stina Byggmästars nyaste bok Barrskogarnas barn slutar 95 av de 100 dikterna med utropstecken, och det är ganska många för många. Man får en känsla av att poeten känner ett ständigt behov att överrösta sin läsare.
Naivismen har länge varit ett viktigt stilmedel för Byggmästar och Barrskogarnas barn fortsätter på den linjen. Med stor insistens upprepar diktsamlingen att det är underbart att promenera i skogen, titta på växter, sitta i mossan, plocka blåbär. Man blir helt enkelt glad av det, slår poeten eftertryckligt fast. Man kommer att tänka på en äldre föregångare i skogen, den Henry David Thoreau som försåg sin Walden med följande motto: ”Jag ämnar inte skriva något ode till nedstämdheten utan skrävla lika energiskt som morgontuppen uppflugen på sin pinne, om inte annat så för att väcka mina grannar” (övers Peter Handberg). Det finns dock en skillnad: Thoreau problematiserade sin tillfredsställelse och gjorde den allmänmänskligt intressant medan Byggmästar skyr varje spricka i den belåtna fasaden.
Allt är härligt
Alltså iakttar vi den glada poeten och hennes följeslagare när de klär sig i nävertofflor och gräsgröna kläder och beger sig ut i skogen, om och om igen. Bilden är snarast Elsa Beskowsk med de diminutiva figurerna som rör sig bland granar och björkar, mossiga rötter och starrbevuxna kärr. Däremellan äter de blåbärssylt och dricker björkbladste. Allt är härligt:
nämen det var ju bara så sagolikt
vackert – jo, jo, joooo! tvivelsutan
helt enkelt härligt här,
men det mest härliga
man kunde tänka sig
faktiskt –
att vandra genom landskapet
bara så där
för ros skull!
[- - -]
finkojan är fin, nämen det är den,
den allra bästa tänkbara – jamen,
tänk bara så så vackert det blir med
granrismattor och stubbar
att sitta och gnola på –
och tänk,
att ha sin egna gardin
av kottar,
att gömma sig bakom!
I början försöker jag dela entusiasmen, om inte för annat så för det hejdlöst ogenerade i hela företaget. Men snabbt får jag känslan av att umgås med en drogad Strömsöprogramledare. Det finns ingen plats för en läsare i detta babbel.
Kameler och dervischer
Byggmästar har ett produktivt år bakom sig – förutom fjolårsdiktsamlingen Locus amoenus kom i vintras också en systerbok till den kallad Den skrattande rosen. Där Locus amoenus rörde sig i en rokokoartad bildvärld hämtar Den skrattande rosen inspiration från den persiska poesin, och särskilt trettonhundratalsdiktaren Hafiz, som bidrar med bokens motto. Boken excellerar i orientalisk rekvisita som kameler, dervischer, fezer och öknar men den används på ett ytligt och illustrativt sätt. Vad Byggmästar vill när hon väljer den här exotiska motivkretsen förblir oklart.
Över huvud taget tycks det just nu vara så att vilket stoffet än är, är budskapet i dikterna alltid detsamma: livet är trevligt, kärleken gemytlig, glädjen allenarådande bara man bjuder till. Jag tycker det verkar som om Byggmästars poetik, som bygger på ett naivistiskt grepp i kombination med ett enkelt och flödande språk och ett direkt, positivt tilltal med vaga livsfilosofiska undertoner har trivialiserat hennes dikt på ett fatalt sätt. Detta är poesi som håller för en enda genomläsning, om ens det.