Tiden då turistens Paris byggdes
Muchas affischflickor, metrons art nouveau-ingångar, kokotter och nattsudd. Mycket av det vi ännu i dag förknippar med Paris kom till i samband med världsutställningen år 1900.
Utställningen pågår till 17.8.
Paris. Som ett stort nöjesfält, så framstår Paris år 1900.
Den stora världsutställningen, som inleddes i april och pågick till november, kom att forma staden för gott. 51 miljoner människor besökte evenemanget för att se kuriositeter som världens högsta pariserhjul, världens största teleskop och en pittoresk schweizisk by skapad mitt i staden enkom för jippot.
Över stadsbilden spred sig art nouveau-stilens organiska former, till och med den nybyggda metrons ingångar fick formen av slingrande trästammar. Det nya transportmedlet gjorde det i sin tur möjligt för folk att snabbt ta sig fram i stadskärnan, till alla de otaliga nöjen som lockade – balett, teater, restauranger, galleriernas upplysta skyltfönster, där hattar med fjädrar och rosetter förtrollade längtande blickar.
På museet Petit Palais i Paris pågår just nu en utställning som visar upp allt det här, den metamorfos som staden genomgick vid sekelskiftet. Och ”Lilla palatset” är en utmärkt plats för utställningen då den hör till byggnaderna som kom till uttryckligen för världsutställningen år 1900.
Optimism före krig
Det man genast slås av på utställningen är den oerhörda optimismen och det till synes aldrig sinande pengaflödet som präglade år 1900. Världsutställningen både firade det gångna seklets bragder och blickade hoppfullt mot det nya. Ändå var det bara fjorton år innan första världskriget skulle bryta ut och – åtminstone tillfälligt – beröva kontinenten framtidstro.
Utställningen rymmer häpnadsväckande mycket av allt – ritningar, målningar, skulpturer, möbler, kläder, krimskrams. På skärmar spelas gamla filmsnuttar upp och lyckas på ett särskilt sätt fånga tidsandan. Här ser vi damer mödosamt ta sig fram i sommarhettan, de svarta parasollen som de håller upp kan inte ha varit till stor nytta med tanke på de tunga, fotsida kjolarna som kvinnor ännu vid sekelskiftet fick tampas med. Lyckligtvis verkar snörskorna på deras fötter mer förståndiga ...
Det är flera aspekter av tiden kring världsutställningen som kuratorn och museichefen Christophe Leribault lyckas visa upp på den nya utställningen, men det krävs också eget arbete av besökaren. Texterna är relativt få och anspråkslösa både när det gäller basinformation och historiska och politiska sammanhang så det kan löna sig att läsa på en aning. Utställningen bjuder på mängder av intressanta inslag men den slutliga analysen får man stå för själv.
Det som ändå slås fast på museet är att världsutställningen var ett enormt pr-projekt för den franska republiken, ett sätt att förbättra relationerna till de europeiska kungahusen.
Det var heller inte bara ett tillfälle för Paris att visa upp sig – längs floden Seine byggdes de olika gästländernas egna paviljonger. Att besöka dem var ett sätt att lära sig om sin omvärld, ta del av exotiska länder och främmande kulturer – nästan hundra år innan internet och billiga flygresor gjorde det möjligt.
På en ritning syns också Finlands berömda paviljong som med sina tinnar och torn är påfallande likt Nationalmuseet i Helsingfors. Så var det ju arkitektbyrån Gesellius–Lindgren–Saarinen som låg bakom bygget och Gallen-Kallela som stod för en stor del av interiören.
Det som förefaller bisarrt i dag är att man byggde så mycket för att bara ett år senare riva ner det mesta (vid tidpunkten diskuterades fortfarande om man åtminstone borde bygga om Eiffeltornet som rests för den föregående världsutställningen 1889).
Eskapism
På skisser syns också planer som aldrig genomfördes, till exempel en juvelartad tidningskiosk signerad arkitekten Louis Bonnier som ansågs vara för kostsam för att byggas. Och visst förefaller det som lite av en överdrift att bygga ett sagopalats bara för att sälja tidningar, också om den ser alldeles ljuvlig ut på skissen.
Många av de grandiosa projekten blev ändå av och det är en eskapistisk, nästan verklighetsfrånvänd stad som framträder på utställningen. Å andra sidan är det just detta drömmarnas Paris som fortfarande attraherar miljoner av turister varje år. Och mycket av det som vi ännu i dag förknippar med Paris kom till just då, till exempel de karakteristiska gröna metroingångarna.
Art nouveau-stilen är fortsättningsvis en oskiljaktig del av stadsbilden, och på utställningen kan man studera den i detalj bland annat genom glaskonstnären Émile Gallés arbeten. Här finns till exempel en vas prydd med en laxrosa blomma som ser så fuktig och mosig ut att man nästan kan känna lukten av ruttna kronblad.
Något som också skapades kring sekelskiftet var bilden av Paris som nöjescentrum. På tavlor och affischer skymtar Sarah Bernhardt, den legendariska aktrisen som gjorde sin tids största dramatiska roller. Hon har förevigats av den tjeckiska konstnären Alphonse Mucha, vars teateraffischer säkert hänger på väggarna i många finländska hem.
Det finaste är ändå det korta stumfilmsklipp från 1900 som visar Bernhardt som Shakespeares Hamlet. En fäktningsscen spelas upp och känns märkligt samtida – Bernhardt försöker inte förklä sig till man, hon är ett neutrum eller helt enkelt Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet.
En hel avdelning på museet tillägnas myten om den chica parisiska kvinnan. Här finns också kokotten vars sminkade ansikte tittar fram på flera bilder. Vi känner henne som Odette de Grécy som Swann faller hals över huvud för i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, eller som Émile Zolas Nana. Kokotten var ett slags betalt sällskap som sågs på nöjesetablissemang som Moulin Rouge, teatrarna och restaurangerna där hon dinerade med sin monsieur och följde med honom hem efter stängningsdags.
Precis som dagens sportevenemang kan man tänka sig att världsutställningen lockade till sig lassvis med sexköpare. Ett rum på Petit Palais ska också illustrera livet på bordellen, och som blickfång tjänar en tidsenlig gynekologstol. Märkligt är att man på utställningen diskuterar könssjukdomar som ett isolerat problem bland de prostituerade, utan att ta i beaktande att deras manliga kunder i lika hög grad spred sjukdomar på stan.
Överlag kan man kritisera utställningen Paris 1900, la Ville spectacle för att vara nostalgisk, vältra sig i lyx och förmedla en romantisk bild av det förgångna. Kokotterna framställs som galanta damer som hade skoj och fick sina middagar betalda. Jag kan ändå önska att man hade försökt komma lite djupare in i problematiken och inte bara nöja sig med bilden av Toulouse-Lautrecs frigjorda cancandansare.
Exploatering
När man går igenom utställningssalarna går det inte att värja sig för frågan om vem som egentligen betalade för kalaset år 1900? Motivet på en massiv gobeläng ger svaret. Här ser vi svarta, nakna figurer som möter en trupp vitklädda, beväpnade soldater, ledda av en gudinna med lagboken i högsta hugg. Exploateringen av Afrika förklarar dåtida tillgångar, något som utställningen gärna kunde ha diskuterat mer.
Å andra sidan illustrerar utställningen den bubbla som den europeiska överklassen levde i. Till exempel blev världsutställningen en ekonomisk flopp då vanligt folk inte hade råd med biljetterna. Den här drömska, ohållbara världen med damer med tea gowns och utsökta guldkammar och män som använde sin rikedom på nöjen och mätresser kan ses som förspelet till det som kom att hända Europa under 1900-talet.
Men utställningen tjänar också som en hyllning till hantverket, den tekniska skickligheten som finns bakom artefakterna. Hade man kunnat åstadkomma allt det här i dagens Europa som egentligen inte tillverkar något längre?
Paris 1900, la Ville spectacle pågår på Petit Palais till 17.8.