Filmrecension: Noah
Dramat Noah är sevärd för glimtar av hur det känns att leva i en bländande ny värld, för dess mod att med största allvar brottas med denna tretusen år gamla historia.
Drama
Manus: Aronofsky & Ari Handel. I rollerna: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone m.fl.
Vitsord:
Gamla Testamentet är fyllt av avel, fruktbarhet och kontinuitet. Första Moseboken består i långa stycken av släktkataloger. Så här kan det låta: ”När Lemek var hundraåttiotvå år gammal, födde han en son. Och han gav honom namnet Noa i det han sade: Denna skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi bruka jorden, som Herren har förbannat. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han femhundranittiofem år och födde söner och döttrar. Alltså blev Lemeks hela ålder sjuhundrasjuttiosju år; därefter dog han. När Noa var femhundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.”
Filmen Noah handlar om denna Noa och hur han räddade sig själv, två djur av varje art (av han- och honkön) och sin familj på arken undan syndafloden. För Gud hade ångrat sin skapelse. Det är en märklig historia, i endast fyra korta kapitel i GT.
Den har inte blivit mindre märklig av att Darren Aronofsky, en av sin generations mest egensinniga regissörer (Requim for a Dream, The Wrestler, Black Swan) tagit sig an den. Aronofskys favoritämne är plågade begåvningar som med sin perfektionism förstör sig själva och sina närmaste. Han tränger in i deras skallar och visar en ensam människas monomana vision av världen – den här gången Noas. Resten blir enbart rekvisita i 3D. Aronofskys ekologiska budskap går närmast tvärt emot Bibelns (det är till Noa Gud säger: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden” medan Aronofskys Gud sätter i gång hela syndafloden därför att människorna har smutsat ner naturen, jagat och ätit djur och överbefolkat jorden). Regissören har också slängt in familjedrama i och med att de vuxna sönerna inte får ta flickor med på arken (i Bibeln står det uttryckligen att sönernas hustrur är med). För denna Noa vill aktivt att mänskligheten ska gå under. En ofruktbar flicka, Ila (spelad av Emma Watson), är ändå med på arken men om hon föder ett barn ämnar Noa mörda det.
Dessutom förekommer det en sluskig människa, Tubal-Cain (Ray Win-stone), som förkroppsligar människans blodtörstiga överlevnadsinstinkt, en darwinistisk evolutionsberättelse i bjärta solnedgångspasteller, en hel mänsklighet som förgås och skriker i de imponerande böljorna och – Aronofskys djärvaste, visuellt mest misslyckade uppfinning – en här med förkolnade änglar, som tyvärr ser ut som Transformers täckta av lava. Det här är en film jag inte blir klok på. Det finns starka grundläggande känslor, inte minst om att bli far, och visuellt oförglömliga scener som får en att häpna som ett barn: då himlen fylls av tusentals fåglar eller alla kräldjuren vandrar in i arken. Russell Crowe spelar inte gubben och hedersmannen ur supvisan, utan en patriark tyngd av sitt uppdrag och sitt mordiska raseri: pappan som spärrar in familjen på arken och är sprittsprångande galen. Han är trovärdig medan de andra skådespelarna blir till lätt fluff och psykologiserande repliker. Det finns en vaggvisa skriven av självaste Patti Smith.
Om jag drabbas av en plötslig lust på action, enorma slag eller piffiga specialeffekter ser jag mycket hellre denna ojämna, klumpiga, obevekliga, långa och bitvis fåniga bibliska berättelse än ännu en superhjältesaga eller ett fantasyepos. Ändå behärskar Aronofsky inte alls genren lika suveränt som till exempel Peter Jackson.
Noah är sevärd för glimtar av hur det känns att leva i en bländande ny värld, för dess mod att med största allvar brottas med denna tretusen år gamla historia och för att våga så mycket trots sin budget på 130 miljoner dollar. Men är det en lyckad film eller ens en av Aronofskys bästa? Nej. Han kämpar lika sammanbitet som Noa, ställvis mot filmbolaget som försökte ta över hans film, men kompromisser, urvattnade lösningar och överflödigt material tynger ohjälpligt ner den. Till synes på ren chutzpah (ett ord på jiddisch som betyder driftighet, fräckhet, jävlar anamma) hålls filmen Noah ändå flytande.