Büchner: Lugnet efter morden
Ännu som tvåhundraåring ter sig den tyske dramatikern Georg Büchner häpnadsväckande modern. Kombinationen av politisk aktivism förenas med avgrundsdjup och lockar fram ett ihåligt skratt hos läsaren.
Översättning, inledning och kommentarer Lars Bjurman
Atlantis 2014
Dramatik
I Georg Büchner (1813–1837) har världslitteraturen en av sina stora unga döda, dessutom en av de mer gåtfulla. När han dog, tjugotre år gammal, lämnade han efter sig tre dramer och en novell, flera av verken fragmentariska, samt ett politiskt manifest. Sitt genombrott i modern tid fick Büchner när pjäsen Woyzeck hade urpremiär år 1913 och adopterades av de tyska expressionisterna.
Det gåtfulla hos Büchner ligger i både tankevärlden och estetiken, och det är en viktig förklaring till att han förblivit en ovanligt levande klassiker, både på teaterscenerna och inom litteraturforskningen. Utgångspunkten för hans verksamhet var en revolutionsappell han utgav 1831. Den kom att styra hans liv – som tillbringades i landsflykt – likaväl som tolkningarna av hans verk. Att han var revolutionär och en flammande motståndare till det rådande, auktoritära samhällssystemet i Tyskland råder det inget tvivel om. Däremot är det högst oklart vilka slutsatser han drog av sin övertygelse. Det kan inte utläsas av vare sig verket eller de brev som han efterlämnat.
Hans öppna estetik går tvärtom ut på att visa upp en motsättningsfull värld och tvinga läsaren att dra slutsatserna. Detta är en av de saker som gör honom modern.
Brecht före Brecht
Büchner kan i mycket ses som en Brecht hundra år före Brecht. Han har ingen ”egen” stil men en arsenal av briljanta utryckssätt. Hans verk är collage – han återanvände ohejdat andras texter och gjorde stilbrottet till princip. Politiska eller filosofiska betraktelser avbryts av att någon stämmer upp en naiv visa. Djup inlevelse i olyckliga människoöden omväxlar med slapstick.
Büchners första pjäs, den enda som trycktes under hans levnad, är Dantons död. Den tilldrar sig under skräckväldets tid och följer revolutionären Danton under hans sista dagar, fram till giljotineringen. Dantons cyniska vankelmod inför den urartade revolutionen, uttryckt i glänsande oneliners inför avgrund och kaos, bildar en egendomlig kontrast till de patosfyllda brev med krav på samhällsförändringar som Büchner skrev vid samma tid. Utdrag ur dem ingår i Lars Bjurmans bok.
Inte mindre är kontrasten till Büchners ”lustspel” Leonce och Lena som parodierar den härskande klassens meningslösa liv i dråplig sagoform. Vad som förbinder de två pjäserna är den språkliga briljansen, som Bjurman gjort all rättvisa, och den bedövande intighetskänslan inför det marionettartade människolivet.
Marionetters plåga
Marionetter är gestalterna också i Büchners mest kända drama Woyzeck. Här spelas tillvaron upp av den sinnesrubbade och utnyttjade soldaten Woyzeck, hans otrogna flickvän Marie, den påfågelskråmande tamburmajoren, den hänsynslöst cyniske läkaren och den stockdumme men moraliske kaptenen.
Utrymmet för mänsklighet är obefintligt och först när Woyzeck stuckit kniven i Marie sänker sig äntligen ett slags tomt, urladdat lugn över spelplatsen.
Ett annat av de moderna dragen hos Büchner var hans intresse för mentalsjukdomar – han hade precis blivit läkare och nervspecialist när han dog.
Novellen "Lenz" handlar om en verklig gestalt, den psykiskt sjuke Sturm und Drang-diktaren J. M. R. Lenz, och lever sig suggestivt in i dennes förvränga verklighetsuppfattning och plågade liv.
Paradoxerna kring Büchner är många. Den ur läsarens synvinkel största är ändå att hans verk, så betungade av intighetskänsla och pessimism inför livet, är så roliga att läsa. Språket drar en med sig, de aforistiska formuleringarna snittar upp världens absurditet, och i giljotinens eller mordets omedelbara närhet sitter man och skrattar högt, om än ihåligt.
Büchneröversättningarna blev kronan på den framstående översättaren och kulturpersonligheten Lars Bjurmans verk. De är en god anledning att minnas hans långvariga insats med beundran och tacksamhet.