E.M. Forster: Maurice
E M Forsters roman Maurice kommer ut för första gången på svenska. En förtjusande läsupplevelse om förtvivlad kärlek.
Övers. Maria Ekman
Norstedts 2014
Under vintern har HBO Nordic sänt serien Looking, om unga homosexuella män i världens mest gayliberala stad, San Francisco. En av poängerna med serien, som jag tolkat det, är att skildra en samtid bortom sexualpolitik: hur fungerar kärlek i en miljö där den heterosexuella kärnfamiljen bara är ett av flera möjliga alternativ för en vuxen människa?
Att Looking inte är något dramatiskt mästerverk må vara förlåtet, San Francisco är ändå den perfekta miljön för en urban gayserie som inte är en "problemserie". Här finns inga olyckliga män som står vid broräcken och tittar ner, plågade av samtidens fördömande ord. I stället är frågan: hur fan ska man hitta den rätta?
Mycket har hänt på hundra år, den tid det gått sedan E.M. Forster skrev romanen Maurice. Boken blev klar 1913 men gavs inte ut förrän 1971, ett år efter Forsters död. Författaren själv ansåg att bokens homosexuella tema var för kontroversiellt för samtida läsare, däremot lät han vänner som Christopher Isherwood läsa och kommentera manuset.
Nu ges boken ut för första gången på svenska. Översättaren Maria Ekman har gjort ett lysande jobb när det gäller att uppdatera den edvardianska språkdräkten – texten är frasig och klar, som om den skrivits i går. Det beror nog också på att Forster är en satirisk mästare, underbart detaljrik och ömsint, och alldeles uppenbart mån om att underhålla sina läsare oavsett ämne.
Det är också en väldigt rörande roman. Vänner av Forster kommer att känna igen sig, liksom vänner av Merchant-Ivory-filmatiseringarna (också Maurice blev film, 1990, den är som skriven för en ung Hugh Grant). Flanellbyxorna faller fritt och de ondulerade kalufserna rufsas till i tid och otid. Här finns förstulna kyssar i dunkelt upplysta trädgårdar och en atmosfär som är tung av homosocialitet. I den mån kvinnor existerar är de hönsaktiga mammor och korkade systrar.
Det betyder inte att romanen i sig är kvinnofientlig: snarare är det Forster som avsiktligt leder oss in i ett patriarkalt samhälle med dess döende konventioner. Ett år efter att boken blev klar bröt kriget ut och England blev aldrig samma land.
Att bokens huvudperson Maurice – som tidigt inser att han dras till män – är en fånge i detta trånga rum utgör bokens centrala tema, men Forster visar också på den rörlighet som finns i själva identitetsfrågan för en man i en högre samhällsklass. Maurice är välbärgad, vacker och ung, och har möjlighet att ägna en hel del tid åt sina egna själsliga rörelser. Kanske är det också därför som romanen aldrig blir uppfostrande eller tendentiös; det är en utvecklingsroman snarare än en politisk roman. Jag kan mycket väl tänka mig läsare som tycker att Forster är alltför borgerlig och optimistisk, trots att Maurices öde är både ensamt och djupt olyckligt.
Med mild ironi skildras uppvaknandet från förpubertal, räddhågsen mammas pojke till självupptagen Cambridgestudent, en självupptagenhet som Maurice sedan – på klassiskt medelklassvis – har svårt att bryta sig loss från. När vännen Clive plötsligt blir "botad" från sin läggning (eller "spegelsidan" som han kallar den, ett eko av Tove Janssons "spöksidan") avfärdar vännen homosexualiteten som sentimentala Cambridge-fantasier, vilket de i viss mån varit, eftersom det är just den enda formen de kunnat ta. Att drömma om att leva efter Platons ideal blir på så sätt bara en möjlig livshållning, en kostym att pröva. För Maurice är det ett stort svek, som leder mot ett kroppsligt självhat och mörker som enligt alla konstens regler borde sluta i tragedi.
Men boken har samtidigt en melodramatisk och sentimental klangbotten som känns lite som en fantasi, eller en "saga" som Ellen Mattson skriver i sitt förord. Forster själv skriver om sina bevekelsegrunder i ett intressant efterord, som ni absolut ska läsa sist om ni inte kan historien från förr.
Och i dag då? Vad är författarens hälsning till oss på 2010-talet?
Själv väljer jag att se det ur ren läsarsynpunkt: även om vi lever i en västvärld som delvis är bortom sexualpolitik (och det är ett mycket tveksamt "kanske" – många lever fortfarande med skam och rädsla), kommer vi aldrig att tröttna på förtvivlade, olyckliga passionshistorier.
Det må handla om HBO-serier från 2014 eller böcker skrivna i England för hundra år sedan: själens rörelser är alltid lika fascinerande. Är man dessutom lite anglofilt lagd är en nyöversättning av E. M. Forster alltid en händelse. Det här, kan jag lova, är mycket bättre än Downton Abbey.