Den arabiska våren i närbild
Så här i efterskalvet av ukrainarnas protester på Självständighetstorget kommer den Oscars-nominerade och annars också tungt prisbelönta dokumentären The Square (2013) synnerligen lägligt. Som en del av konstprojektet Back to (The) Square 1 visas den en enda gång i kväll på Kino Engel.
Regi: Jehane Noujaim. I rollerna: Khalid Abdalla, Magdy Ashour, Ahmed Hassan, Ragia Omran, Ramy Essam m.fl. Visning den 27.3 kl 17 på Kino Engel.
Den rekommenderas för alla som velat befinna sig på Tahrirtorget, det så kallade befrielsetorget, i Kairo under den egyptiska revolutionen. För det här är det närmaste man kan komma till att vara på plats.
I knivskarpa bilder placeras åskådaren mitt i tumultet, sångerna, glädjen, tårarna, våldet – mitt i en pågående revolution. "Vi gör det här av värdighet, för att människor måste försvara sin värdighet", säger de glada, unga, optimistiska revolutionärerna när filmningarna inleds samtidigt som revolutionen, den 25 januari 2011. Hela torgockupationen är som en lek, alla gråter och dansar då president Mubarak avgår, alla är häpna över att det tog några veckor att avsätta en tyrann som verkat orubblig i 30 år. Armén kommer till torget, lovar att aldrig skada någon, och demonstranterna lomar hem. Men det är bara början.
Som en ung kille uttrycker det: "Vi var som en som skrivit en fantastisk examen men glömt att skriva namnet på pappret. Efteråt vill ingen medge vem som klarade provet så lysande. Vårt misstag var att lämna torget."
Idealisterna – som naturligtvis har gjort den här filmen – får finna sig i att ständigt återvända till torget. Sällan har den symboliska makten över en plats åskådliggjorts så tydligt – militären planterar gräs, hänger upp sina reklamaffischer som demonstranterna ritar graffiti på, soldater bevakar – och så spänns tälten upp igen. Kampen förs med kameror, berättelser, sönderslagna kroppar, pansarvagnar och folksamlingar – den som lyckas mobilisera massorna vinner.
Många av aktivisterna i filmen är utbildade i väst, inklusive den imponerande regissören Jehane Noujain som själv är osynlig. Men hennes kamera befinner sig överallt. Särskilt väl lyckas dokumentären dels ge revolutionens historia som alla spridda nyhetsnotiser snarast döljer, dels måla ett porträtt av några deltagare. Vi lär känna sex människor, som lite som i en dokusåpa är utvalda för att representera olika livshållningar (den västerländska intellektuella, den feministiska kvinnan, den skäggige muslimske rättroende, den snygga revolutionssångaren).
Min favorit blir den stjärnögde Ahmed Hassan, som jobbat på Kairos gator sedan barnsben. Som en valp utstrålar han lycka under den första revolutionsvågen: hela han ett stort leende. Men under berättelsens gång blir han en fullfjädrad politiker på bästa tänkbara vis. Han orkar förklara sin ståndpunkt – och han gör det väl - tills han blir hes. Han argumenterar med motståndarna, vilka förutom militären visar sig bli det muslimska brödraskapet, utan att förfalla till att avsky människorna som representerar dem. Det är kanske så här demokrati måste läras, med kroppen och rösten och tanken och hjärtat.
Och det finns en speciell plats i helvetet för västerlänningar som talar vackert om frihet och demokrati och sedan cyniskt stöttar diktatorer – för priset betalas i idealisternas liv, inte i västerlänningarnas egna. Än en gång får man en känsla av att Europa och USA förlorat något avgörande när de inte stött dessa revolutioner tillräckligt. Samtidigt visar filmen hur mångdimensionell den politiska verkligheten är i ett land som Egypten – och hur svårt för en revolution att hålla ihop efter att den första euforin och den gemensamma fienden är borta. Som de över 500 dödsdomarna i Egypten i veckan visade är revolutionen långt ifrån över.
"Vi söker inte en ledare lika mycket som ett samvete", säger Khalid Abdalla på slutet. Jag önskar detsamma för oss och vi har mycket att lära av dem.