En underhållande stund i djungeln
Tarzan är kanske inte intelligent musikteater, men klart välgjord sådan och inte helt renons på ett fortfarande nog så aktuellt budskap, skriver Mats Liljeroos.
Manus: David Henry Hwang. Musik & sångtexter: Phil Collins. Översättning: Mikko Koivusalo. Regi: Kari Rentola. Musikalisk ledning: Risto Kupiainen. Koreografi: Marjo Kuusela & Oula Kitti. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: William Iles. Ljud: Kirsi Peteri & Jori Tossavainen. Masker & hår: Milja Mensonen & Jaana Nykänen. I huvudrollerna: Jon-Jon Geitel, Elina Aalto, Sanna Majuri, Panu Vauhkonen, Matti Leino, Luka Haikonen, Kari Mattila, Eero Saarinen.
Premiär på Helsingfors stadsteater 20.3.
Djungeläventyr för hela familjen är i ropet på Helsingforsscenerna. När Svenska Teatern sätter upp Djungelboken i en intim och visuellt fyndig adaption av en ungersk version svarar kollegan på andra sidan Långa bron med att ta i så brallorna närapå spricker på apornas kung, Tarzan, i sin maffiga version av Broadwaymusikalen som bygger på Disneyfilmen.
Inget nytt under solen, med andra ord. Det avancerade stadsteatermaskineriet och den stora scenen inbjuder till spektakulära lösningar, men till skillnad från den sceniska zombien Doktor Zjivago finns här både fart och fläkt och en glimt i ögat, som gör att man står ut med de mer konventionellt avfattade partierna.
Det handlar trots allt om en Hollywoodprodukt med sina noggrant fastslagna dramaturgiska och emotionella krav, som därtill tar sig avsevärda friheter gentemot Edgar Rice Burroughs originalstory om Lord Greystoke, vars namn, John Clayton, här getts den samvetslöse vite prisjägaren – något karikerat, men annars på kornet gestaltad av Kari Mattila.
Fantasifulla växter
Erfarne teaterräven Kari Rentola har dock skickligt undvikit de mest uppenbara emotionella fällorna och en välgörande stram nykterhet genomsyrar hans, vid behov, nog så fartfyllda regi. Visst ges det när situationen påkallar utrymme för det primära känsloregistret, men man vältrar sig inte i det i onödan.
Katariina Kirjavainens scenografi, Elina Kolehmainens dräkter och Milja Mensonens och Jaana Nykänens masker och frisyrer uppfyller ledigt samtliga de utmaningar en show av det här slaget rimligtvis kan ställa. Djungeln är samtidigt stiliserad och prunkande, aporna visuellt festliga och speciellt minnesvärda var de hejdlöst fantasifullt gestaltade exotiska växter Jane med sådan förtjusning botaniserade bland.
Inte helt överraskande var Phil Collins musik föreställningens svaga punkt och visst var det överraskande att han så effektivt motstått frestelsen att slänga sig ut i en afrikanskt influerad klang- och rytmvärld. En endaste gång, i apornas inledningsnummer till andra akten, fartfyllt koreograferat av Marjo Kuusela och Oula Kitti, svänger det med besked – i övrigt är det mestadels beprövade musikalklichéer som gäller.
Dådkraftig och sårbar
Och då kan inte ens Risto Kupiainen och hans suveränt arrangerade och musicerande tretton huvuden starka ensemble rädda det hela, även om man gjorde sitt yttersta. Sånginsatserna var, liksom sångnumren, habila snarare än minnesvärda även om jag gärna ger en speciell eloge åt Elina Aaltos vokalt behagliga och uttrycksfullt agerade yrväder till professorsdotter Jane Porter, sedermera Lady Greystoke.
Jon-Jon Geitels Tarzan var just så atletiskt vigulant och dådkraftig, men tillika sårbar, som man bara kan föreställa sig. Vi noterar även Matti Leino som charmig gorilldrabant, Sanna Majuri som Tarzans ömma apmoder, Panu Vauhkonen som kraftfull flockledare Kerchak och Luka Haikonen som kavat och välsjungande Tarzan modell mindre.
För det minsta folket är detta, liksom Djungelboken, inte avsett – slagsmålsscenerna är rätt avancerade – men resten av familjen har en stunds kravlös och visuellt njutbar underhållning att se fram emot. Kanske inte intelligent musikteater, men klart välgjord sådan och inte helt renons på ett fortfarande nog så aktuellt budskap.