Pengar är skuld
I början av 1970-talet låg arbetslösheten i Europa kring två procent. Tre decennier senare och med en arbetslöshet på tolv procent kan det kännas avlägset. Men det kunde se annorlunda ut i dag – ja, vi kunde till och med ha full sysselsättning, om vi bara förstod vad pengar är. Det lovar Jussi Ahokas och Lauri Holappa, doktorander i samhällsvetenskap, i boken Rahatalous haltuun.
Ekonomi
I Finland är den ekonomiska diskussionen sällsynt utsiktslös, skriver Ahokas och Holappa. Här frågar vi oss inte om nedskärningar i den offentliga sektorn är nödvändiga, utan om tre miljarder euro ska bort på ett eller tre år. Både frågorna och svaren i den ekonomiska debatten får vi av namnkunniga ekonomer. De delar alla en bakgrund i ekonomivetenskapens smala mittfåra, den så kallade nyklassiska ekonomin, som också dominerar alla landets nationalekonomiska fakulteter. Utsiktslösheten syns över hela det politiska spektret: alla riksdagspartier skriver i dag under kravet på stora nedskärningar i Finlands offentliga sektor.
Ahokas och Holappa utmanar den här debattens premisser. En efter en plockar de isär flera av den nyklassiska ekonomins grundsatser för att till slut presentera ett antal förslag för en bättre och mer hållbar ekonomisk politik.
Den första myten Ahokas och Holappa spräcker är tanken om pengar som en allmän ekvivalent, vars främsta syfte är att underlätta utbytet av varor mellan individer. Med hänvisning till antropologer såsom David Graeber visar Ahokas och Holappa att pengar faktiskt först uppkom som en markör för skuld. I dag är pengar oftast en siffra i en databas, men de har fortfarande samma funktion: pengar är alltid skuld.
Den insikten är nyckeln till Ahokas och Holappas resonemang. I de flesta ekonomier i dag kan banker fritt skapa pengar. När vi till exempel tar ett lån uppstår en siffra i bankens bokföring. Pengar har skapats. Systemet bygger i slutändan på vårt förtroende. Vi litar på banken och vi litar på den valuta som pengarna är utfärdade i. I det här systemet av förtroenderelationer är centralbankerna den viktigaste aktören. Eftersom centralbanken har makten att utfärda en valuta kan den också skapa medlen för att betala varje lån i samma valuta. Centralbanken kan alltså, under rätt förutsättningar, direkt finansiera statens utgifter.
Ahokas och Holappa har sedan några år tillbaka drivit den tongivande bloggen Raha ja talous, där de utmanat den nyklassiska ekonomin ur ett postkeynesianskt perspektiv. Postkeynesianerna ska inte förväxlas med den nykeynesianism som bland annat Paul Krugman företräder. Nykeynesianerna har godkänt den nyklassiska ekonomins grundantaganden, inklusive tanken om att det främst är utbudet som driver ekonomin. Därför vill nykeynesianerna ofta, liksom Finlands ledande ekonomer, sänka priset på arbete genom olika tuffa arbetsmarknadsreformer. Postkeynesianerna, däremot, betonar vikten av en stark efterfrågan i ekonomin.
För Ahokas och Holappa präglas ekonomin alltid av osäkerhet. Ekonomiska aktörer konsumerar, investerar och lånar endast så länge de tror att ekonomin fortsätter rulla. När förtroendet tryter, blir det kris. Då ska staten ingripa genom en expansiv och aktiv finanspolitik som i sin tur ska garanteras av en stark centralbank, skriver Ahokas och Holappa.
Summan av de här resonemangen är att centralbanken direkt borde finansiera en finanspolitik vars mål vore full sysselsättning. Nu skulle en nyklassisk ekonom invända med att en sådan politik skulle skapa en skenande inflation. Men enligt Ahokas och Holappa är inflationen ett verkligt problem endast då alla ekonomier går på full kapacitet. Ju närmare fullsysselsättning vi kommer desto noggrannare måste investeringarna riktas så att inflationen inte ökar.
Men också centralbankernas makt varierar från land till land. En expansiv finanspolitik kräver att penningpolitiken inte är bunden av yttre begränsningar. Stora skulder i utländska valutor, resursberoende och speciellt valutaunioner minskar alla på staternas penningpolitiska autonomi. Ett gott exempel är Europeiska centralbanken, som på grund av ett strikt mandat inte får finansiera valutaunionens medlemsländer direkt. Den här restriktionen hindrar EMU-länderna från att bedriva en stimulerande finanspolitik. I stället har eurozonen låsts vid en konkurrens mot botten, där varje land försöker växa genom att exportera till de andra länderna. Den ekvationen är omöjlig konstaterar Ahokas och Holappa, eftersom varje export också är en import.
Ahokas och Holappa ger inga direkta rekommendationer för EMU-länderna eller Finland, men föreslår flera indirekta åtgärder, såsom en generös centralbank, en aktiv investeringspolitik och en omfattande inkomstfördelning. Förslagen är radikala men väl underbyggda. Flera av råden pekar mot en europeisk förbundsstat, där en stark centralbank skulle garantera medlemsländernas utgifter.
Skribenten är medarbetare på HBL.