En lans för tolerans
Ungdomsmusikalen Schacki är en nog så klockrent dragen lans för tolerans och mångfald och mot opportunistisk framgångsfilosofi
Manus: Sanna Lindholm, Annette Ström, Monika Fagerholm & arbetsgruppen. Regi: Jenny Eliasson. Musikarrangemang: Kristoffer Holmberg. Koreografi: Emilia Jyrkkänen. I rollerna: Tika Sevon-Liljegren, Maximilian Björkstam, Josefine Fri, Oscar Nyholm, Patricia Korenius, Göran Wadenström, Julia Hellén, Jenny Mäenpää, Anna Hellberg, Yvonne Valtonen, dansare från Hurja Piruetti, m.fl.
Föreställning på Kulturhuset Karelia 15.3.
Den intrigmässiga utgångspunkten i Schacki, med popartisten Zara som hoppat av det kommersiella ekorrhjulet för att inkognito försöka finna sig själv vid en folkhögskolas musiklinje, är rörande icke-trovärdig. Tror någon på fullaste allvar att en stjärna som inhiberat en Europaturné inte blir igenkänd av en hop musikintresserade ungdomar från samma land?
Intressant nog stör absurditeten nästan inte alls, inte minst för att budskapet är så angeläget och genomförandet, emellanåt, så engagerande. Emellanåt därför att Schacki, trots den sprudlande entusiasm och skaparglädje Raseborgsungdomarna utstrålar, dras med samma svagheter som så många liknande produkter: ett löst sammanfogat och långdraget manus – knappa tre timmar är i magstarkaste laget – och en slapp regi.
En viktig del av det hela är givetvis själva processen, i vilken ungdomarna själva från första början deltagit, men aktörerna och manusförfattarteamet borde ha fått hjälp på traven av en proffsdramaturg, som utan pardon hade strukit de värsta longörerna och satt nog så behövlig sprätt på talavsnitten.
Festliga lärare
Med detta sagt är det en på många sätt njutbar och tankeväckande föreställning man bjuder på. Se här en nog så klockrent dragen lans för tolerans och mångfald och mot opportunistisk framgångsfilosofi – alla är helt enkelt inte skapta för rampljuset. En gnutta aktuell samhällskritik får man också inbakad i och med att Drumsholmens folkhögskola på grund av sparkrav tvingas lägga ner musiklinjen.
Man får även med ett skådespel i skådespelet i och med showen som repeteras under sanslöst engagerade och festliga lärarna Rosas och Ronjas (Patricia Korenius och Yvonne Valtonen) ledning. Så festligt att folkhögskoleelever även hade spelat dylika blev det inte, men den enda Lärkkullaeleven (förutom det utmärkta fyramannabandet), Tika Sevon-Liljegren (Zara), stod i gengäld för föreställningens klart gedignaste sånginsats.
Och ändå behöver resten av kollektivet sannerligen inte skämmas för sig. Josefine Fri sjöng och agerade frimodigt i rollen som Zaras antagonist Jolin, men mest berörande var kanske ändå veteranen Göran Wadenström som humane vaktmästaränklingen Viking – man fick stundtals känslan av att han inte agerade utan faktiskt var sin roll.
Bred stilskala
Musikbiten – ändamålsenligt arrangerad av Kristoffer Holmberg – sköttes enligt sedvanlig ”något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”-princip och stilskalan var föredömligt bred, alltifrån Kris Kristoffersons Me and Bobby McGee, New York, New York och Play that Funky Music till Robbie Williams Let Me Entertain You och Pinks Just Give Me a Reason.
Sanna Lindholm utmärkte sig därtill inte blott som författare av nya texter till kända sånger utan även som kreatör av några splitternya dito, av vilka Min sång, Regnbågssången och titellåten Drumsholmen har avgjord hitpotential.
Och visst känns det som en grym ödets ironi att en av idékläckarna, Henrik Otto Donner, inte förunnades uppleva projektets grande finale. Inte minst som hans och Lars Huldéns Fosterlandspsalm, ur sångspelet Amalia, var ett av kvällens mest minnesvärda nummer.