Skivrecension: Behöver inte vara svårare än så här
Medelåldersmännen förverkligade pojkdrömmen. Och fick i samma veva ihop ett paket trivselspäckad musik.
(Parlophone)
Om någon skulle kombinera stadig medelålder med en pojkdröm om att tågluffa längs franska kusten måste det väl vara Eldkvarns ledare Plura Jonsson. Och att det blev Mauro Scocco han fick med sig är heller inte så överraskande, de båda har redan i tidigare musikaliska sammanhang visat sig fungera bra tillsammans.
Då Pluras kändisskap som tv-kock numera alltid ger lite bonus ställde sig Sveriges TV3 bakom projektet, finansierade gubbarnas äventyr, och sände en räcka musikaliska rapporter tidigare i år. Efter hemkomsten satte sig de båda resenärerna sedan i producenten Johan Lindströms kök och spelade in alla nitton reselåtar på en vecka. En oförutsägbar blandning, med lite nyskrivet gemensamt, en hel del egna äldre nummer, och några covers – ett par inte så oumbärliga Stones-körningar, och en riktig rysare på Olle Ljungströms Kaffe och en cigarrett.
Och säkert här är att det aldrig bjuds på några halvkopior av tidigare inspelningar. Allt har tagits ner till de mest grundläggande rötterna, i och med att instrumentering och teknik är minimerad, och speciellt Plura får då agera i en ljudvärld fjärran från den hans Eldkvarn brukar leverera. Så manar han i stället fram en mer jordnära, bluesig stämning, och inte minst välkända Första klass blir plötsligt en helt ny låt. Och så är det kul att höra Mauro själv ta över klassikern Himlen runt hörnet, som han skrev för Lisa Nilsson och som då banade väg för hennes karriär.
Nakenlagda låtar
Men om avskalningsfaktorn drivits långt är melodierna och själva grundstämningen ändå kvar, det är snarast den instrumentala och produktionsmässiga fördjupningen som är borta. Många storslagna radioplågor skulle kännas fattiga efter en sådan nakenläggning, för så här avslöjas obönhörligt vem som gör material av klass och vem som inte. Och de här killarna hör tveklöst till de senare decenniernas stora svenska låtskrivare.
Kanske kunde någon påstå att det här är versioner bundna vid den situation de fötts ur, att de inte fungerar lika bra på skiva. Men å andra sidan är det inte varje dag man får höra att Pluras & Mauros så olika röster faktiskt fungerar tillsammans, och framför allt är albumet ett trivselspäckat bevis på att det inte behöver vara svårare än så här.
Förutsatt att låtarna håller för att lägga sig nakna, förstås. Jag har alltid känt respekt för artister som efter att ha nått framgång via stort producerade nummer också kan klara sig med enbart röster och akustiska gitarrer. Mauro & Plura sällar sig till den kategorin.