Skivrecension: Finsk melankoli och galliskt raffinemang
Helsingfors stadsorkester under John Storgårds. (Ondine)
John Storgårds, Helsingfors stadsorkester och Ondine följer upp den kritikerrosade inspelningen av Madetojas andra symfoni och tondikten Kullervo med första och tredje symfonierna samt Okon Fuoko-sviten.
Tredje symfonin, enligt många Madetojas finaste, är det självklara huvudnumret i sammanhanget och Storgårds och hans musiker visar sig ha en utmärkt känsla för Madetojas säregna mix av finsk-nordisk melankoli och galliskt raffinemang.
Det övervägande lyriskt färgade partituret uppvisar en påfallande släktskap med alster signerade figurer i Debussys och Ravels skugga som Schmitt, Roussel och Magnard, men allra mest påminner musiken faktiskt om Frederick Delius – så inte minst i första satsens eteriska coda.
Kompakt formspråk
I den tio år tidigare tillkomna Första symfonin är det mer emotionellt dramatiska effekter och sibelianska gester som gäller, men Madetoja visar det oaktat lejonklon i många personliga vändningar och, inte minst, det föredömligt kompakta formspråket.
Den japanskt inspirerade balettpantomimen Okon Fuoko, delvis tillkommen parallellt med tredje symfonin, är i sin grafiskt kristallklara och subtilt sensitivt tecknade klangvärld Madetojas orkestrala mästerverk.
Den knappa kvarttimmen långa orkestersviten ger dock blott en vag aning om den 77 minuter långa helheten – Madetojas planer på ytterligare sviter realiserades aldrig – och Storgårds kunde gott och väl ha fyllt ut skivans oanvända femton minuter med en egenhändigt sammanställd, fylligare svit.
Med det sagt kan man bara beundra det smakfulla och känslomässigt nog så bärkraftiga musicerandet. Visst känns detta som den på många sätt mest tillfredsställande versionen hittills av den här rätt oumbärliga repertoaren.