”När vände vi bort blicken och slutade se?”
Kristian Lundbergs texter har ofta handlat om att synliggöra de osynliga och stumma. Hans färska litterära reportage från Sverige år 2014 är bitvis outhärdligt smärtsamt men också konsekvent och kompromisslöst, skriver Henrik Jansson.
Atlas 2014
”Vi måste tala för att erövra det kollektiva minnet. Den nygamla fattigdomen, återkomsten till ett malmöitiskt statarsamhälle. Hur kunde det ske? När vände vi bort blicken och slutade se?”
Nästan allt Kristian Lundberg skriver i dag bottnar i hans tes att Sverige blivit ett land där människor tilldelas sina möjligheter utgående från klass, kön och etnicitet, och författarskapet formar sig också till en fortgående akt av motstånd mot de orättvisor den här uppdelningen inkluderar. I den aktuella debattboken Det här är inte mitt land duggar anklagelserna tätare än någonsin, och ambitionen är att lyfta fram den mänskliga konsekvensen av ett samhälle som vänt de svagaste ryggen.
När han konstaterar att det är känslan av vanmakt som är bottensatsen i allt han skriver kommer jag att tänka på den finlandssvenska skribenten Mathias Rosenlund, som med sin skildring av vad fattigdom innebär i det vacklande välfärdssamhället följt Lundberg i spåren. ”Fattigdom är ett slags bestraffning”, säger denne, och det är just den saken Rosenlund utifrån strikt personliga erfarenheter åskådligt kunnat illustrera.
Fast i den aktuella boken vidgar Lundberg synfältet, så att han också diskuterar missförhållanden utan att relatera dem till den egna situationen. En av de saker han ofta återkommer till är språkets allt starkare roll som exkluderande verktyg, och speciellt träffande blir exemplet med migrationsministern Tobias Billströms vana att tala om ”volymer” i stället för asylsökande människor. I uttrycket ”volymerna måste minskas” speglas ett fullständigt människoföraktande förtingligande.
Men han riktar också kritik mot dagens vänsteraktivister, som enligt hans synsätt ofta verkar vara mer intresserade av att ta plats i offentligheten än att i solidaritetens namn avstå från lite materiell välfärd eller bekvämlighet. Och så påpekar han att man inte längre kan se fackförbunden som förkämpar för de verkligt fattiga och svaga, eftersom de enbart bevakar de tryggt anställdas rättigheter och struntar i – eller i många fall till och med motverkar – människor som är tvungna att utföra sunkiga jobb utan avtalslöner.
Jesus och klasshatet
För Lundberg har skrivandet och litteraturen ända sedan debuten 1991 varit inte bara hans sätt att hitta sin plats och bekämpa orättvisor utan också själva hans livselixir. Därom vittnar redan hans frenetiska tempo: på drygt tjugo år har det blivit trettio böcker.
I den gripande texten ”Vansinne” ger han själv en bakgrund till sitt, som han säger, ”cirklande skrivande, upprepningen, tvånget”. Han talar om balansgången mellan kreativiteten och psykosen, om att det i hans fall är psykosen som dominerar, och om olika diagnoser han fått (senast biopolär sjukdom). Och så berättar han om en mamma som lovade att han skulle bli ”galen” då han läste så mycket, och som brukade sätta sig vid hans säng och med släpig röst meddela att ”de” var på väg för att hämta honom.
Det är nästan outhärdligt. Men samtidigt är det befriande att se hur ärligheten och hängivelsen nu blivit hans ledstjärnor, hur kompromisslöst han väljer också mindre bekväma infallsvinklar. Något han ser som viktigt att på nytt erövra och fylla med innehåll är begreppet ”klasshat”, och han gör i det sammanhanget också en av sina i författarskapet inte ovanliga hänvisningar till Bibeln. ”Den vrede som Jesus kände inför månglarna i templet kan beskrivas som klasshat – en önskan om förändring.”
Uppdraget
Det är möjligt att Lundbergs text rent språkligt den här gången inte alltid är så finslipad eller glimrande, men en sådan sak har mindre betydelse då det framför allt är upprördheten, behovet att höja rösten och öppna våra ögon som gäller. Han är förbannad på att de samhälleliga orättvisorna tycks bli allt gravare, och på att likgiltigheten samtidigt tycks sprida sig. Men det paradoxala och vackra i den här texten är att ju större ilskan blir, desto större är också den underliggande kärleken till den svaga och utsatta människan.
Kristian Lundberg har som författare påtagit sig ett uppdrag. Han vill ge röst åt de stumma, synliggöra de osynliga, ge existensberättigande åt dem som samhället exkluderat. Så blir hans skrivande en ständig kamp, vars drivkraft han själv uttrycker oerhört enkelt och rent. ”Jag har ett uppdrag. Det formulerades åt mig när min mor sade till mig: Du måste gå till skolan i dag. Du måste gå dit och äta.”