Oengagerat om arbetslivet
Musikteater Kapsäkkis arbetslivskommentar bjuder tyvärr på fler bottennapp än höjdare.
Text: Annu Valonen, Jukka Keinonen och arbetsgruppen. Regi: Jukka Keinonen. Koreografi: Ansku Bergström. Musik: Antti Korhonen. På scenen: Minna Kivelä, Annu Valonen, Antti Korhonen. Premiär på Musikteater Kapsäkki 6.3.
Kontoret har under de senaste åren blivit en av de mest givande miljöerna för humorister. Tv-serier som The Office och 30 Rock har banat väg för en uppsjö mer eller mindre lyckade komedier där arbetslivets inre logik skärskådats från alla tänkbara vinklar. Också på teaterscener har vi sett ett uppsving i genren. Tomas Alfredsons och John Ajvide Lindqvists Ett informellt samtal om den nuvarande situationen (aktuell på Lilla Teatern) är ett färskt svenskt exempel, medan Johannes Ekholms och Akse Petterssons Kaspar Hauser (aktuell på Q-teatern) bland mycket annat är en satir på generation Y:s självdefinierande arbetsmani.
Musikteater Kapsäkki hoppar på tåget med Huippuosaajat (ungefär ”de superkompetenta”). Det handlar om en svart musikalisk komedi som tar sig an arbetslivets utmaningar i en tid av samarbetsförhandlingar, strukturreformer och hållbarhetsgap.
Arbetsgruppen står själv för den nedtonade och medvetet slarviga scenografin, och det hemgjorda intrycket sträcker sig egentligen till pjäsens alla aspekter. Det är avslappnat och odramatiskt, vilket i sig inte är ett problem, men slutresultatet lider av brist på såväl struktur som engagemang.
Med en ensemble på tre skådespelare visar man upp sketchaktiga scener ur vardagen på ett kommunkansli någonstans i Finland. Vi får möta alla de typiska arbetstagarna och horribla cheferna enligt beprövat The Office-koncept. Där finns skvallerbyttan, sexisten, latmasken, fixaren och alla de andra. Och visst, vi känner igen dem och kan skratta lite åt deras stereotypa karaktärsdrag. Men problemet är att de inte får något som helst sammanhang.
Eftersom det egentligen inte finns någon story får Antti Korhonen fungera som berättare och musikalisk guide som presenterar personerna och markerar övergångarna med sångnummer. Regissören Jukka Keinonen har antagligen sett det här som en nödvändighet för att ge materialet något slags ram, men skuggsidan är att pjäsen genom de många avbrotten aldrig blir en organisk helhet.
Det hela liknar mest en amatörrevy, men utan det glada engagemanget och hjärtligheten. Ett ostrukturerat koncept som det här skulle behöva verkligt suveräna sketcher för att fungera, men nu blir det tyvärr fler bottennapp än höjdare.
En evighetslång scen om kontorets nya wc-besökspolicy sätter ribban på lägsta möjliga nivå redan alldeles i början, och ändå snubblar man på den gång på gång. När man stundvis närmar sig samhällssatiren i sketcher om arbetslöshet och självsysselsättning får det hela genast en större relevans, men något mer blir det ändå inte av det här. Minna Kivelä briljerar stundvis, men såväl det musikaliska som det komiska materialet är alltför tunt för att hålla ihop paketet.