Musikrecension: Nordens bästa Mahler
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste. Solist: Helena Juntunen, sopran. Rangström, Grieg, Sibelius, Mahler. Helsingfors festspel, Musikhuset 8.3.
Det tycks nu för tiden vara mera regel än undantag att, åtminstone nordiska, orkestrar på turné inte spelar det egna landets tonsättare, speciellt inte levande sådana. Oslofilharmonikerna gjorde dock ett halvt undantag från regeln och framförde två Grieg-sånger inom ramen för en vokalavdelning, som just den här gången ändå kändes aningen överflödig.
Å andra sidan känns det förmätet att klaga när underbara Helena Juntunen äntrar scenen, barfota och charmig som få, och gör sex nummer på svenska, norska, danska och finska. Allt lika idiomatiskt välljudande som allt denna språkbegåvade sångaktris tar sig för.
Vi glömmer ofta i vår hemmablindhet vilken utsökt romanskomponist Ture Rangström är och inte ens Sibelius hade förmått tonsätta Runebergs Den enda stunden mer inkännande än Rangström. Griegs älskade Jeg elsker dig! gjordes i sin tur med utsökt känsla för såväl detaljer som de stora emotionella linjerna.
I Sibelius Luonnotar är Juntunen onekligen aningen kort i rocken – tondikten skrevs för Aino Acktés dramatiska röst – vilket hon även är medveten om och förbluffande väl kompenserar med sin i sig superlyriska, men alldeles ovanligt karaktärsfyllda stämma. Andens seger över materien, om man så vill.
Sexa nära hjärtat
När man har förmånen att höra en av världens främsta experter i genren göra Mahlers om inte mest omedelbart så eventuellt djupast berörande symfoni, den sjätte, vore det ävenså rätt dumt att klaga. Sexan tycks ligga orkesterns avgående chefdirigent Jukka-Pekka Sarastes hjärta speciellt nära och han har framfört den ett otal gånger med ett antal orkestrar.
Så även med Oslofilharmonikerna för fyra år sedan i en med rätta lovordad liveinspelning och i jämförelse härmed framstår tolkningen som, i ordets bästa bemärkelse, relativt cementerad. Eventuellt var tempona snäppet snabbare denna gång, vilket inte vill säga litet då Sarastes grundläsning hör till de flyhäntaste i modern tid, men här handlar det om nog så genomtänkta dramaturgiska lösningar och aldrig någonsin känns skeendena jäktiga.
Saraste har en längre tid förespråkat raska, men inte huvudlösa, tempon och överlag chosefria rakt på sak-tolkningar och det är något som passar ovanligt bra i just Mahler, som annars så lätt tenderar fresta med excesser i både den ena och andra riktningen.
Oslofilharmonikerna har under flera decennier, åtminstone sedan Mariss Jansons guldålder på 80-talet, ansetts som Nordens främsta orkester och lördagens Musikhuskonsert gav inga indikationer i annan riktning. Helhetsklangen är fullödig och homogen och man har en känsla av att alla drar hundraprocentigt, såväl tekniskt som emotionellt, åt samma håll.
Man kan i och för sig hävda att våra huvudstadsorkestrar hade gjort samma sak precis lika bra och så är eventuellt fallet, även om jag inte är helt säker på att man hade kunnat mäta sig beträffande klanglig lyster och detaljmässig precision. Ett speciellt lyft på hatten går till den sagolikt snyggt spelande valthornssektionen. Så skall en slipsten dras!