Tove Jansson: Sommarboken
Tove Janssons Sommarboken utges i nyutgåva.Vi tror kanske vi känner den utan och innan, men nya hemligheter öppnar sig vid nya läsningar. Vad sysslar pappan egentligen med? Hur vet vi vad Sophia och farmorn egentligen tänker? Kanske är alltihop bara en projektion, en dröm om en dubbelt ouppnåelig dröm?
Prosa
Illustrerad av författaren.
Förord av Mark Levengood
Schildts & Söderströms 2014 (1972)
I den allra sista scenen i Tove Janssons Sommarboken sitter Sophias farmor ute på vedbacken i augustinattens mörker. Sommaren är över och allt redan inpackat; nästa dag skall de tre på ön lämna den och flytta in till stan. Hon lyssnar till farleden. Först dunkar ett större fartyg förbi, sedan kommer ett mindre. Men ljudet försvinner inte, det dröjer envist kvar. Småningom inser farmorn att det inte är en båt utan hennes eget hjärta som slår. Hon har blivit ett med landskapet omkring sig. Läsaren minns bokens första kapitel, där Sophia och hennes farmor talar om den grav som väntar gamla människor, och förstår att hon är på väg att lämna ön, inte för vintern, utan för gott.
En liten, en gammal
Sommarbokens huvudkaraktärer är den lilla flickan Sophia och hennes mycket gamla farmor. Men till dem kommer en tredje: ön där de tillbringar sin sommar. Dess närvaro och egenheter är lika profilerade som människornas. I själva verket kan man se det som att de fåtaliga människorna – förutom huvudpersonerna Sophias pappa, en väninna, några grannar och bybor och den enigmatiske fixaren Eriksson – har funktionen att låta ön och landskapet som omger den framträda så tydligt som möjligt. Sophia och farmorn bestäms av sin ålders begränsningar. Den ena är liten och ibland oförvägen, ibland ängslig. Den andra gammal, tjock, stelbent, drabbad av svindelattacker. De kryper och klättrar, simmar, ror och vandrar mer eller mindre mödosamt, hela tiden i nära kontakt med det karga landskapet. De är tvungna att röra sig långsamt och eftertänksamt, såsom en ungdom eller medelålders människa sällan gör.
Via dem bibringas läsaren en oavbruten ström av sinnesintryck som skapar landskapet och bäddar in människorna i det. Hur låter de sjungande allorna en vårnatt? Vinden och fåglarna när man sover i tält? Hur känns mossan, stenarna, gyttjan under fotsulorna? Eller den torra fjolårsvassen när man ligger på den? Duggregnet mot ansiktet en stormdag, eller den soldränkta stiltjen på havet under rötmånaden? Hur luktar ett kärr eller en blommande rönn? Hur ser ett ejderdun eller ett renspolat fågelskelett ut när man betraktar det ingående?
Resultatet blir ett porträtt, inte bara av skärgårdsön utan också av de två huvudpersonerna. Det skapas genom den mängd av unik kunskap de har om den ö de känner utan och innan, och genom deras fasta övertygelse – på gott och ont – om det enda rätta sättet att leva där de befinner sig. Med jämna mellanrum bryter Jansson upp deras hermetiska värld genom att konfrontera dem med utomstående – en väninna, en ny granne. Det leder i allmänhet till konflikter.
Ren existens
Sophias och farmorns tillvaro på ön är ren existens. Den ena är för ung, den andra för gammal för att behöva svara mot några yttre krav. En kontrast till dem är den skugglika pappan som ägnar sig åt arbete och andra nyttiga göromål, som att lägga nät. När han en gång träder i förgrunden är det för ett omvälvande projekt som skall förändra hela ön. Han försöker förvandla de karga klipporna till en prunkande trädgård full av exotiska växter, köpta på postorder. Det är ett flagrant brott mot den prekära balansen mellan människa och miljö, och misslyckas givetvis.
Sommarboken är en gestaltning av en dröm om den avskilda världen och det perfekta, självtillräckliga livet, den som så många odlar varje sommar. Men boken är inte blind för alla svårigheter drömmen har att kämpa emot. Disharmonin tränger sig ständigt på via konflikter, rädslor, oönskade kontakter med yttervärlden. Bokens berättare tycks identifiera sig mödolöst med de båda huvudpersonerna. Men vem är denna berättare? Och vad är det egentligen för ett arbete den halvt osynliga pappan ägnar sig åt där i stugan? Kanske skriver han, kanske representerar han och berättaren samma instrumentella medelåldersmänniska, hon som aldrig kan uppleva den oförmedlade kontakt med omgivningen som verkar så självklar för Sophia och hennes farmor? Och hur vet vi egentligen vad de själva tänker? Kanske är alltihop bara en projektion, en dröm om en dubbelt ouppnåelig dröm?
Nyutgåvan av Sommarboken är försedd med illustrationer av Tove Jansson själv som inte fanns i originalet. De är fina, men egentligen onödiga eftersom varje läsare naturligtvis har en egen, inre bild av hur det ser ut på ön. Den har också ett nyskrivet förord av Mark Levengood.