Musikrecension: Bruckner ut med badvattnet
Mario Venzagos turbotolkning av Bruckners femte symfoni får HBL:s recensent att nästan trilla av stolen.
Tapiola Sinfonietta i Tapiolasalen 7.3. Dirigent: Mario Venzago. Solist: Alexej Gorlatch, piano. Beethoven, Bruckner.
Jag hade tänkt inleda den här recensionen med konstaterandet att Bruckners Femma hör till de symfonier som står utmärkt på egna ben och inte behöver någon ”uppvärmare”. Det visade sig dock att uppvärmaren, Beethovens Kejsarkonsert, blev konsertens stora behållning, medan jag inte blev klok på Mario Venzagos sätt att tackla Bruckner.
Venzagos projekt att spela in samtliga Brucknersymfonier med delvis olika orkestrar närmar sig sitt slut – femman och åttan är ännu inte utgivna – och har delat den internationella kritikerkåren som Mose stav Röda havet.
Hans idé ligger nära periodinstrumentfilosofin och handlar om att gå till urkällan, partituret, och befria musiken från barlasten som anhopats under årens lopp. Resultatet har varit lyckat i de tidiga symfonierna – så inte minst i nollan och ettan, som gjordes med just Tapiola Sinfonietta – medan mottagandet av de senare varit minst sagt blandat.
Det hela kan fungera någorlunda med normalstora orkestrar, men när de stora symfonierna görs med en sinfoniettas stråknumerär tillstöter akuta balansproblem. Blåsarna tvingas hålla igen vilket får de magnifika stegringarna, och i sista hand hela tolkningen, att framstå som onödigt lågoktanig.
Rekordsnabbt tempo
En fatal brist inte minst i den monumentala femman, katedralen bland Brucknersymfonierna, vars himlastormande bleckkoraler nu tedde sig närmast näpna och vars orgelmässigt breda andhämtning omintetgjordes av Venzagos obstinat snabba tempon. En duration på en timme i en symfoni som normalt landar vid 75-minutersstrecket är världsrekord med hästlängder och tilltaget resulterade inte i något som helst mervärde.
Helhetsgreppet kändes jäktat snarare än fräscht, medan klangpaletten föreföll förvånansvärt ensidig. Inledningens sköna stråkharmonier klingade i sin vibratofria skepnad torftigt, renons på all magi, och även i fortsättningen framstod de i sig frenetiskt jobbande TS-stråkarna som alltför lättviktiga i sammanhanget.
Jag är personligen en stor vän av det slags restaureringsverksamhet som Venzago hänger sig åt, men det gäller att gå varsamt fram och inte slänga ut barnet med badvattnet. Bruckners musikaliska tankegångar kräver sitt beskärda utrymme för att utvecklas på ett naturligt sätt och det utrymmet saknades tyvärr denna gång.
Tjugosexårige ukrainsk-tyske pianisten Alexej Gorlatch hör till den uppsjö av internationella superbegåvningar som vunnit ungefär allt som vinnas kan och redan vid unga år kan stoltsera med en meritlista som får en att baxna.
Och visst spelade han rasande snyggt. Tekniskt naturligtvis fulländat, med omsorgsfullt anslag och lika smakfullt chosefritt som emotionellt fullödigt. Sinfoniettamusikerna och deras gladlynte dirigent var ävenså på sin beethovenska mammas gata och helhetsintrycket var minst sagt medryckande.
Konserten ges i repris på Musikhuset på söndag kl. 17.