Musikrecension: Symfonigenren lever
Tapani Länsiös första symfoni är ingen stor och maffig grej, men nog en delikat studie i klangfärg.
Radions symfoniorkester. Dir. Okko Kamu. Sol. Petri Aarnio, violin, Joel Laakso, cello, Eero Heinonen, piano, Okko Kamu, violin, Risto Poutanen, cello. Länsiö (uruppf.), Beethoven. Musikhuset 7.3.
Det fanns en tid i den västerländska konstmusikhistorien när rytmen var en så gott som bannlyst parameter. Visst skrevs det rytmiskt komplexa partitur också efter andra världskriget och visst har den musiken ibland bjudit på fascinerande rytmiska strukturer, men ytterst sällan kände man av en stark, jämn puls som skulle prägla musiken.
Tiderna har förändrats. När Tapani Länsiö, som under studietiden lekte tillsammans med Lindberg, Saariaho, Salonen, Kaipainen och Hämeenniemi, nu skrivit en symfoni på beställning av RSO, är den pulserande rytmen det som utmärker hela kompositionen. Hela sju slagverkare medverkar i det rytmiska maskineriet som ger verket dess ryggrad.
Så som Länsiö själv klargjort under sina lektioner i musikhistoria vid Sibelius-Akademin är det ett starkt ställningstagande att kalla ett verk symfoni i dag. Den symfoniska traditionen är lång och visst kan man säga att det har varit svårt att efter Mahler eller åtminstone Sjostakovitj längre bygga på vare sig höjden eller bredden. Trots det har det också i Finland skrivits symfonier sen dess (Nordgren skrev åtta stycken, Kalevi Aho har sexton, Segerstam långt fler…).
Detta är Länsiös första symfoni och med blott tre satser och en längd på 26 minuter är den som en lättversion av en symfoni.
Verkets svaghet är att det tidvis känns en aning enkelspårigt. Här finns vissa enkla element som presenteras skilt för sig och tillsammans, men som sällan utvecklas desto mer. Första satsen, som benämnts Symfonisk, är den mest symfoniska och involverar spänning och stegring i tysk anda.
Mest fascinerad är jag av orkesteranvändningen. När musiken känns statisk och de egentliga händelserna lyser med sin frånvaro fästs större uppmärksamhet vid klangfärg. Länsiö låter samma toner eller ackord spelas av orkesterns olika sektioner och ger dem olika skepnader. Klangfärgerna är utstuderade, syntetisatorn gör sig bra här, och när vissa toner resonerar överraskande länge, är resultatet delikat. För orkestern torde det vara tacksam musik: alla får nämligen spela hela tiden utan att satsen någonsin blir mättad.
Det var Sakari Oramo som under sin tid som RSO-chef beställde symfonin, men när Okko Kamu fick nys om verket paxade han uruppförandet. Kamu förverkligade partituret med den äran och orkestern var taggad.
Det blev en hel del Beethoven i huvudstadsregionen den här veckan när både HSO, RSO och Tapiola sinfonietta alla spelade Beethoven. HSO och RSO spelade dessutom samma Coriolanusuvertyr tre kvällar efter varandra.
RSO:s Beethovenspel kändes tyvärr en aning tungrott, vilket till en del beror på den överstora orkestern. Med några färre stråkpar hade man säkert spelat mera spänstigt. Tankarna gick till Karajans muskulösa tolkningar som var på modet ganska länge sedan.
I Beethovens trippelkonsert, som definitivt inte tillhör hans mest inspirerade verk, gjorde Petri Aarnio och Joel Laakso väl ifrån sig i solostämmorna, medan Eero Heinonen vid flygeln verkade vara i en klass för sig. Heinonen gjorde också utmärkt väl ifrån sig under kammarmusiken i sena kvällen, där han tillsammans med Okko Kamu på violin och Risto Poutanen på cello tolkade Beethovens trio i B-dur op. 11.