Antisemitismforskare angriper finländsk historiekultur
Antisemitismens historia i Finland har förringats och förtigits ända fram till våra dagar, hävdar en ny antologi om Finlands förhållande till Förintelsen.
Finlands historia
Redaktörerna Simo Muir och Hana Worthen riktar i Finland's Holocaust skarp kritik mot en nationell minneskultur som enligt dem omhuldat föreställningen om Finlands krig 1941–44 som ett "separat krig" och därigenom förnekat och bortsett från följderna av Finlands täta samarbete med den tyska nazistregimen. De menar att den komplexa frågan om Finlands moraliska och politiska inblandning i Hitlers anfalls- och förintelsekrig österut inte kan reduceras till en svartvit fråga om skyldig eller icke skyldig.
De tio författarna – historiker och kulturvetare från Finland, Sverige, Tyskland och USA – tar upp exempel på antisemitism inom det finländska kultur- och idrottslivet och finländska myndigheters samarbete med nazistregimen på 1930- och 1940-talen. Närmast frågan om Finlands konkreta delaktighet i Förintelsen kommer Antero Holmilas artikel om den finländska SS-bataljonens sannolika inblandning i vedergällningsaktioner mot civilbefolkning på den tyska östfronten och Oula Silvennoinens granskning av den finländska säkerhetspolisens utlämningar av sammanlagt 147 icke-önskade utländska medborgare till tyskarna – en säker dödsdom åtminstone för de tolv judar som ingick.
Mycket av de historiska fakta som här presenteras för en internationell akademisk publik har publicerats tidigare i andra fora. Det nya ligger mera i den hårda kritiken av finländsk historiekultur. Merparten av texterna granskar hur finländska historiker, politiker och journalister yttrat sig om Finlands förhållande till antisemitismen och Hitlers anfalls- och förintelsekrig i öster. Tystnaden under kalla krigets dagar bör enligt skribenterna förstås i ljuset av de ytterst känsliga relationerna till Sovjetunionen. I stället för självrannsakan efter Sovjetsystemets fall ser de en våg av nypatriotism som bara stärkt den nationella självbilden av Finland som det oskyldiga offret för en dubbel sovjetisk aggression.
Antologin slår in halvöppna dörrar om man ser till den forskning om andra världskriget som publicerats under de senaste tio–tjugo åren. Myten om ett "separatkrig" har skrotats och Finlands intima militära, politiska och ekonomiska samarbete med Nazityskland beskrivits i flera verk. Skuggsidor av krigsåren, såsom behandlingen av sovjetiska krigsfångar och avrättningarna av desertörer har uppmärksammats. Elina Sanas uppmärksammade bok om judeutlämningarna från 2003 nämns i dag som en milstolpe i de flesta forskningsöversikter.
Finland's Holocaust vill ändå påvisa att även den akademiska historieforskningen i Finland fastnat i ett perspektiv där man är oförmögen att tillskriva antisemitismen och Förintelsen någon nationell betydelse. Muir och Worthen menar att det finns en "okänslighet" för de judiska historiska erfarenheterna i vår historiekultur som skapar utrymme för fortsatt rasism och antisemitism.
I ett av volymens intressantaste historiepolitiska inlägg skriver John Sundholm att det är dags för finländarna att lösgöra sig från en nationalistisk historiesyn på andra världskriget eftersom uppfattningen om Finland som enbart ett offer hindrar oss att se andras lidande. Som en del av det moderna Europa och en globaliserad värld måste finländarna kunna se sig själva som en del av större berättelser, skriver Sundholm. I det sammanhanget är Förintelsen en grundläggande gemensam europeisk erfarenhet och en del av allas vår historia.
Det är sant att vi oftare behöver se Finland som en del av större historiska sammanhang. Men ett schablonmässigt "europeiskt" tolkningsmönster kan också fördunkla förståelsen av den finländska historiska kontexten och förvrida dess proportioner. Som holocaustforskaren Antero Holmila påpekat i en annan läsvärd ny antologi, Finland in World War II (Brill, 2012), beror svårigheterna med att hitta ett sammanhang för Förintelsen i finländsk historiekultur inte bara på ovilja och förnekande, utan också på att väldigt få judar under finländskt beskydd dödades och att ytterst få finländare bevittnade, deltog eller drog någon nytta av detta. Frågor som beslagtagen judisk egendom har inte heller berört Finland.
Finland's Holocaust lyfter fram viktiga teman till diskussion, men skribenternas kritiska läsningar av tidigare forskning och deras tolkningar av det historiska källmaterialet känns ställvis hårdragna. De enstaka fall av sannolik diskriminering av judiska vetenskaps- och idrottsmän som presenteras i boken illustrerar hur sådana händelser sällan efterlämnat tydliga spår i källorna. Ilona Salomaas artikel om finsknationella rörelser visar indirekt att det är svårt att hitta entydiga uttryck för antisemitism ens i Akademiska Karelen-Sällskapets annars nog så unkna rastänkande före mitten av 1930-talet då AKS förenade sig med Fosterländska Folkrörelsen (IKL).
Bristande belägg bevisar givetvis inte frånvaro av antisemitism. Judar fick medborgerliga rättigheter i Finland först 1917, efter ett halvsekel av politisk debatt. Ur den judiska minoritetens synvinkel var främlingsfientlighet och antisemitism säkerligen en otäck del av vardagen under kommande årtionden. Det är ändå märkligt hur hastigt Simo Muir avfärdar de finländska judarnas egen minneskultur. Enligt honom har även de förtigit upplevelser av antisemitism i syfte att försöka vinna acceptans och inkludering i det efterkrigstida samhället.
Den judiska minoriteten i Finland var liten, cirka 2 000 personer under mellankrigstiden, och koncentrerad till städerna. Finländska historiker har betraktat diskrimineringen av den här minoriteten som marginell i det nationella sammanhanget. Men är det legitimt att betrakta sakens proportioner inom en nationell kontext då vi närmar oss de historiska beröringspunkterna med Förintelsen? Finland's Holocaust vägrar att relativisera eller diskutera proportioner, vilket gör en dialog med historievetenskapen svår att föra.
Antologin är tankeväckande och utmanar läsaren med svåra frågor om grunderna för vår historieuppfattning. Den kommer att provocera och stimulera till debatt och välbehövlig ny forskning. Den stridslystna tonen i boken känns ändå överdriven med tanke på den kritik mot nationalistiska tolkningsmodeller som präglar centrala delar av dagens historieforskning. Ser vi till populär- och minneskulturen som omger krigsåren i Finland är det kanske lättare att hålla med om att det finns problem förknippade med ett alltför inskränkt nationellt perspektiv på historien.
Anders Ahlbäck
Skribenten är fil.dr i historia, forskare och redaktör för Åbo Akademis 100-årshistorik.