Musikrecension: Meditation för och med publik
Också publiken bjöds in att medverka under Helsingfors kammarkörs konsert. Hälften stack, hälften deltog.
Dir. Nils Schweckendiek. Seglias, Feldman, Cardew. Klang-konsertserien, Musikhuset 3.3.
Helsingfors kammarkörs konsert i Klang-konsertserien i måndags ordnades under den nog så inbjudande rubriken Rum att höra, rum att tänka. Rubriken syftade troligtvis på den stillsamma estetik som genomsyrade verken: lågmäldheten, tillbakadragenheten, det meditativa.
Greken Zesses Seglias (f. 1984) uruppförda noli turbare circulos meos ii var ändå inte mycket att hänga i julgranen. Intrycket var förvisso återhållsamt och lågmält, men ytterst torftigt, vilket delvis kan bero på att akustiken i Musikhusets Cameratasal är kruttorr, men också på att Helsingfors kammarkör inte förmådde uppbåda de där riktigt solistiska rösterna som kan forma en svag ton i det allra högsta registret med tillbörlig glans. Torftigheten underströks också av att de båda slagverkarna (Antti Suoranta och Heikki Parviainen) användes ineffektivt i kompositionen.
Seglias segrade i körens egen Rautavaara-tävling i Viitasaari 2012 och har därefter skrivit ett par verk för kören. Tydligen tilltalas körens representanter av hans komplexitet och det att han väljer den mera invecklade vägen framom den lättare. Seglias nästa komposition bör ändå vara radikalt annorlunda för att övertyga.
Morton Feldmans For Stefan Wolpe (ett av Feldmans sista stycken och en hommage till hans lärare, 1986) rör sig vad dynamiken beträffar inom samma domäner som Seglias. Estetiskt är stycket ändå betydligt mera tilltalande: vackra ljud, som små vokaliser, täta ackord som transponeras till olika tonhöjder, i olika formationer, allt med sluten mun, som en körtappning av ett orgelstycke av Messiaen! Helsingfors kammarkör sjunger allt klockrent och också vibrafonerna (Suoranta och Parviainen igen) används effektivt mellan fraserna.
Och när det egentliga konsertprogrammet är slut, ja då inbjuds publiken att medverka i britten Cornelius Cardews The Great Learning, Paragraph 7 (1968–71), vars hela partitur ryms på en A4. Inte en not finns nedtecknad, bara ord och fraser, som läses upp tillsammans. Avantgarde av sin tid.