Skivrecension: Sympatisk återkomst
Efter en sju års paus i utgivningen har Suzanne Vega fått lust att skruva upp volymen.
(Cooking Vinyl/Playground)
På de tidiga skivorna lade Suzanne Vega ofta fram sina berättelser via ensamma iakttagare, och den solitära känslan accentuerades via de sorgmodigt sköra tonerna. Men när hon efter en sjuårig utgivningspaus återkommer har perspektivet förskjutits.
Sångerna tar nu avstamp från en möjlig tillhörighet, distansen har tonats ner, och konsekvent nog har det musikaliska uttrycket då blivit mer mångbottnat – samtidigt som det fått en större tyngd. Vega har velat skruva upp volymen lite, fast de som en gång förälskade sig i hennes milt melodiska framtoning får ändå sitt: den karakteristiska folkpopen ligger fortfarande i botten.
Hennes kompositioner har i sig inte förändrats speciellt mycket, men arrangemangen är mer komplexa med elgitarrer, blåsinstrument, bakgrundssångerskor, stråkar och lite sampling. Och så hör vi inte längre någon viskande flickröst, utan en mogen kvinna som i reflektiva novellettsånger stiger fram och berättar om livets gång.
Ett par lyftande hitlåtar hade inte skadat (nu är den riffdrivna I Never Wear White skivans mest direktslående), men visst överskrider den jämnstarka och sympatiska helheten också så här ribban. Och de små, vibrerande nyanserna – liksom förmågan att strö in stänk av mystik – är trots den tjockare musikmattan också i dag Vegas trumfkort som låtskrivare och sångerska.