Musikrecension: Som violinist är Storgårds suverän
Tapiola sinfonietta. Dirigent och solist John Storgårds, violin. Murail, Mielck, Mahler (arr. Klaus Simon). Hagalund 28.2.
Det är inte var dag som man hör John Storgårds dirigera Tapiola sinfonietta. Inte är det heller var dag som han uppträder som violinsolist. Men när så sker är resultatet sannerligen njutbart.
Kanske är Storgårds rentav som bäst när han får uppträda som gästdirigent, som om det fanns en alldeles särskild energi i luften och som om han då fritt får koncentrera sig på att musicera och ge järnet. Storgårds violinspel, åtminstone i det nu hörda stycket av Ernst Mielck, är inte alla gånger klockrent, men han har en sagolikt fin kvalitet i tonen, dessutom kan han verkligen uttrycka något med sin fela.
Njutbart resultat
Tapiola sinfonietta var uppenbart förtjust i sin gästdirigent och solist och på det stora hela var musicerandet på hög nivå, sinfoniettamusikerna spelade alert och med en kammarmusikalisk precision som gjorde att resultatet i alla tre styckena var njutbart.
Programmet inleddes med franske Tristan Murails Couleur de mer, ett av hans tidigare verk där influenserna av Darmstadtskolan ännu starkt känns av. Det är först i sista satsen som Murail börjar öppna i riktning mot spektralmusiken, den musik som han skulle komma att utveckla allra mest.
Den potentiella Sibeliusrivalen, Viborgstonsättaren Ernst Mielcks Konsertstycke för violin och orkester opus 8 är starkt influerat av tonsättarens lärares, Max Bruchs estetik, men också influenser av Schumann, Bruckner och Brahms känns av. Framför allt är det intressant att höra hur folkligt frejdig musiken är och hur den skrider framåt genom små episoder.
Konsertens huvudnummer var Mahlers första symfoni som hördes i ett relativt färskt arrangemang för kammarorkester från 2008 av tyske pianisten och dirigenten Klaus Simon. I Simons arrangemang nyttjas endast enkla blåsare medan Mahlers symfoni ursprungligen är skriven för tredubbla dito.
Det kändes en aning originellt att avnjuta symfonin i en dylik avskalad tappning, där både pukor, tromboner, tuba och harpa ersatts av piano och harmonium – speciellt som både harpa och pukor tidigare syntes på scenen. Det som arrangemanget tappat i termer av fyllighet och basregister, har man dock vunnit i transparens. Arrangemanget fungerar bra och i synnerhet fortepassagerna är slagkraftiga.
Kompositionerna var skrivna av en 22-åring, en 21-åring och en 28-åring. Inget under alltså att musiken och musicerandet genomsyrades av sprittande ungdomlig energi.