Skivrecension: Färgstark musikalisk kompott
Radions symfoniorkester under Sakari Oramo och Dima Slobodeniouk, Matilda Kärkkäinen, piano, Jukka Harju, valthorn. (Alba)
Osmo Tapio Räihälä är en udda fågel på den inhemska musikhimlen – musikvetare till utbildningen och som tonsättare huvudsakligen autodidakt, musikredaktör i radio och tv samt proggmusik- och engelsk fotbolls-freak.
Föga oväntat är Räihäläs estetik utpräglat odogmatisk och man får ibland känslan av att han komponerar litet som det faller honom in. Riktigt så enkelt är det dock inte och bakom den glättigt mångskiftande ytan finner man ofta både allvar och ett sinne för struktur.
Humor, en inte sällan oförutsägbar dylik, är en grundläggande ingrediens i den färgstarka musikaliska kompotten, där influenser från skilda håll samkörs på ett sätt som kan te sig postmodernt utan att ändå någonsin klinga så.
Det är synd att Räihälä skrivit så pass sparsamt för orkester. Han har de facto en utpräglad känsla för instrumentet i fråga och de på den färska Alba-skivan hörda orkesterverken röjer en fantasifull instrumentatör med en utvecklad klangkänsla.
Skojig paradox
Det finns en skojig paradox i Räihäläs musiktänkande. Å ena sidan antar musiken för honom starkt visuella kvaliteter och han ger sina verk fantasifulla, inte sällan konkret syftande titlar, samtidigt som han understryker att de inte betyder något och att mottagaren bör bilda sig sin egen, subjektiva uppfattning.
Ett i sig normalt tonsättarbeteende sedan romantiken, som i orkesterverket Rautasade (2008) ger lyssnaren fritt spelrum att tolka de fascinerande klangerna.
I tondikten Barlinnie Nine (1999/2005) är det en fotbollsspelares skiftande öden som skildras, medan Ardbeg (2003) – med den bara lätt pretentiösa underrubriken The Ultimate Piece for Orchestra – hämtat sin inspiration från Islaywhiskyns sällsamma topografi.
Pianostycket Aflao Highway (2011) tecknar en inte lika omedelbart anslående musikalisk bild som orkesterverken, medan Soliloque 2: La tornade (2012) för valthorn hade gjort sig bättre inom ramen för den sexsatsiga svit soloverk, som hördes som en dramaturgiskt välfungerande helhet vid Räihäläs 50-årskonsert i januari.
Alla medverkande gör väl ifrån sig, inte minst Matilda Kärkkäinen och Jukka Harju, men ett par av orkesterverken är liveinspelningar från uruppförandena och ljudkvaliteten är tyvärr inte den bästa.