Varken dagfjäril eller Pretty Woman

Prostitution debatteras intensivt för tillfället. Dels diskuteras ett potentiellt sexköpsförbud i Finland, dels föreslår Amnesty International motsatsen, nämligen att all sexhandel skulle avkriminaliseras.

Ämnet avhandlas också i kulturen. Det finns filmer som Belle de jour (Dagfjärilen) där en uttråkad hemmafru extraknäcker på bordell och Pretty Woman där torsken visar sig vara prinsen. På bio går just nu den franska filmen Isabelle – ung och vacker där prostitution kopplas samman med en ung kvinnas sexuella uppvaknande.

Svenska Teaterns Kvinna till salu ger en annan bild av problematiken, långt ifrån flotta hotellrum och estetiska sexscener. Tvärtom en analys av sexhandel som inte gör anspråk på kvinnlig sexualitet som en nyckel till frågan. På Nickenscenen finns med andra ord ingen ”glad hora”, i själva verket fall och fakta som pekar i en helt annan riktning.

Föreställningen backar heller inte ur genom att skildra människohandel – trafficking som något totalt väsensskilt från ”annan prostitution”. Regissören Marcus Groth och skådespelarna Anna Hultin och Niklas Åkerfelt drar tvärtom slutsatsen att allt ingår i samma system som i grunden stöder sig på tanken att vissa människor är mindre värda än andra, att vissa bara är till för att tjäna andra. Arbetsgruppen vågar ta ställning, ställer inte så många frågor utan ringar in problemet rakt av.

Få domar

Det är offrets berättelse som föreställningen – som egentligen är mer av en föreläsning – förtäljer. Greppet är pedagogiskt, någon gång nästan övertydligt. Har man sett dokumentärer som The Price of Sex ger föreställningen inte tonvis ny information. Men det här är en berättelse som är värd att upprepas – vi borde aldrig tröttna på att höra offret.

Programbladet rymmer desto mer ny information om lagstiftning och rättsfall. Med stort intresse läser jag när Jeanette Björkqvist, som också gjort research för pjäsen, benar ut begreppen och resonerar kring varför fällande människohandelsdomar är så påfallande få i Finland.

Anna Hultin och Niklas Åkerfelt iscensätter väldigt lite och undviker på så sätt objektifiering.

Informationen får stå i centrum, framför allt Katjas berättelse, ett fiktivt fall, genom vilket begreppet frivillighet undersöks. En fällande männi-skohandelsdom kräver rigorösa bevis på tvång. Men hur är det med tvång som härrör sig från socioekonomiska förhållanden? Borde man inte beakta det faktum att det finns människor som befinner sig så lågt nere i samhället att de inte ser någon annan chans i livet än att prostituera sig?

Jag tänker mig att Kvinna till salu kunde passa gymnasieelever, unga människor vars attityder och politiska åskådningar just nu håller på att kläckas.
Men framför allt är det här en föreställning för politikerna. Beslutsfattande kräver empati, förmågan att leva sig in i en annan människas situation. Här får man en inblick i hur det är att leva på bottnen.