En prunkande balettsaga
Nationalbalettens världspremiär Skönheten och odjuret är en prunkande, visuellt hisnande sagobalett full av underbara och överraskande detaljer. Baletten går säkerligen hem hos familjens minstingar som gillar att förtrollas av magiska sagovärldar.
Skönheten och Odjuret är ursprungligen en fransk folksaga från 1700-talet om den kloka, hjärtegoda bondtösen Belle som lär sig älska ett odjur. Men först måste hon lämna sin kära fars hus, gå in i Odjurets mörka slott och lära känna honom, hitta hans vackra hjärta bakom den ohyggliga fasaden. Om någon lär sig älska honom bryts trollkarlens förbannelse som lagts över den högfärdige prinsen och han återfår sin mänskliga skepnad.
- Koreografi: Javier Torres.
- Musik: Ottorino Respighi, Gioacchino Rossini, J. S Bach, Sergej Rachmaninov.
- Dirigent: Pietro Rizzo.
- Scenografi: Annukka Pykäläinen, Javier Torres.
- Kostymer: Erika Turunen.
- Ljusplanering: Ollipekka Koivunen.
- Dans: Nationalbalettens ensemble.
- Urpremiär 21.2.2014 på Nationalbaletten.
För sex år sedan bjöd Nationalbalettens mångårige dansare Javier Torres på sin första helkvällsbalett, en nyversion av klassikern Prinsessan Törnrosa som visade sig vara en succé, speciellt bland familjens minsta. Nu tar han sig an Skönheten och Odjuret och spinner vidare på det klassiska temat om att inte döma hunden efter håren.
Belles arma far kommer hem från Odjurets (Michal Krcmár) mörka slott och förklarar för sina tre döttrar att någon av dem måste bo med besten, annars fängslar Odjuret fadern. Belles fåfänga systrar (Anna Sariola och Lucie Rákosníková), som påminner en hel del om Askungens styvsystrar, totalvägrar. Den svåra uppgiften faller på Belle (Edita Raušerová). Väl framme i Odjurets borg möts hon av de mest besynnerliga ting. Det Lilla Odjuret, en liten drake, som blir Belles trogna vän, är balettens mest bedårande karaktär och balettskoleeleven Colin Jacobs förtjänar en eloge för sin prestation. Tjänstefolket består av guldstatyetter och vaser som blir levande, dansande kaniner som viftar med sina morötter och en härlig tjock katt som påminner om tjockisfén Grazia i Torres version av Törnrosa. I den förtrollade trädgården möts vi av en kitschhimmel med manliga féer med roskragar, glimmande eldfjärilar, skira nymfer och hjärtskärande söta små keruber som kastar slängkyssar.
Det tjeckiska huvudparet dansar säkert tillsammans men jag saknar något i tolkningen, en gnista mellan dem. Edita Raušerová är en tekniskt stark Belle. Hennes dans flödar lugnt och formfulländat men hon passar inte riktigt in i rollen som den käcka, vackra hjältinnan. Michal Krcmár imponerar med sina kattlikt spänstiga hopp och ståtliga linjer men han övertygar inte fullt i rollprestationen.
Fantastiska kostymer
Erika Turunen visar däremot än en gång att hon måste vara en av de bästa av sitt slag i världen, så underbart detaljrika och fantasifulla är hennes kostymer. Scenografin, som är ett teamarbete av koreografen själv och Annukka Pykäläinen, är prunkande, detaljrik och pompös. Musiken är ett hopklipp mestadels av den italienska kompositören Ottorino Respighis filmatiska repertoar, men stundvis känns det som att den inte alltid riktigt stöder berättelsen och koreografin.
Torres personlighet kommer starkt fram i baletten: hans lekfullhet, sprallighet, perfektionism och förmåga att komma på de mest absurda idéer som han för det mesta lyckas förverkliga både smakfullt och välgenomtänkt. Han har en fäbless för allegroteknik, som kräver snabb fotteknik. Ensemblen är i god form och förverkligar väl Torres material, som visserligen hade tjänat på en viss minimalism. Allt som är svårt ser inte alltid bra ut. Hans nyversion av Törnrosa tjänade på en förtätning. Skönheten och Odjuret hade också mått bra av att tajtas till en aning och få stöd av dramaturg eftersom det är frågan om ett helt nytt verk.
Mot slutet har Torres också lyckats få in den klassiska balettens drömscen, en masscen med corps de ballet som är projiceringar av Belle. Via en magisk spegel ser Belle att Odjuret, förtvivlat av hennes upprepade nej till hans frierier, håller på att dö. Sagan slutar ändå som sagor bör. Belle ser äntligen hans inre skönhet och under sprutande pyroteknik och violetta laserstrålar förvandlas Odjuret till den ståtlige kung Alexander. Det blir bröllop och en hejdundrande fest med alla sagovarelser som lyckliga ser paret omfamnas i den obligatoriska slutkyssen.
Berättelsen är inte lika känd som många andra klassiker. Därför kan det vara värt att repetera intrigen på förhand. En del ser kanske framför sig Disneyversionen, men Torres tolkning är inte alls lika generisk. Det är en visuellt hisnande berättelse men faller (åtminstone under premiären) delvis på dynamiken mellan huvudparet. Sagor drivs av grymhet och hot och farligheter och begär, det vet alla utom Disney. Tyvärr är balettens Skönhet inte tillräckligt skön och Odjuret inte är tillräckligt bestialiskt och självföraktande, vilket gör att det blir litet disneyplattityd av det hela. Synd, för här finns ingredienser för så mycket mer. Jag kan ändå slå mig i backen på att inga sovande barn bärs ut när ridån går ner. Skönheten och Odjuret går säkerligen hem hos familjens minstingar som gillar att förtrollas av magiska sagovärldar.