Maggio tar oss dit det gör ont
Veronica Maggio kom till Helsingfors och visade vem som är Sveriges största popstjärna. I går lyfte hon Svenska Talande Klubben till nästa nivå.
Tisdagen den 18 februari 2014
Ibland lägger sig popmusik som ett svettigt matos över livet. Det sticker en frestande i näsan när man är som hungrigast, det vägrar försvinna fast man vädrat hela huset. Lite så är det också med Veronica Maggio, Sveriges just nu största popunder vid sidan av Håkan Hellström. Sedan genombrottet 2006 har hon varit stamgäst under våra euforiska fyllor, gråaste bussturer och mest ensamma, kärlekskranka nätter. Ibland nästan plågsamt klibbig, men alltid nära våra egna ord och tankar.
När hon nu efter sju år återvänder till Radio Extrems Svenska Talande Klubben är det som en kaxig stjärna som vet precis vilket finger hon ska sticka i magen. Iklädd neontröja och senare nonchalant magdito bjuder hon in oss till en två timmar lång vaggstund där hittarna, de flesta i världsklass, vägrar ta slut.
Smått magiskt är hur vartenda hörn av The Circus fylls av folk. Stället är slutsålt med en artist som dessutom sjunger på svenska. Borta är allt som Svenska Talande Klubben tidigare fått skit för; här behövs inga fejkade kindpussar, slappt försnack eller intern finlandssvenskhet. Tvärtom hör man förutom svenska även finska, ryska och japanska snackas i publiken. I en blinkning är diskussionen kring den finlandssvenska klaustrofobin avslutad. Vi har gått vidare, okej?
Maggio inleder svalt men rockigt med Dallas från nya skivan Handen i fickan fast jag bryr mig – hyllad av många men även kritiserad för att inte ha lika tydligt recept som pangframgången Satan i Gatan från 2011. Själv har hon sagt att det handlar om fasader. Som i Trädgården en fredag när man med blicken i marken sörjer över att inte komma in på favoritkrogen eller som i lågmält geniala Låtsas som det regnar där dagar ägnas åt "det som är ingenting nu".
Kul är att bandet får ta stor plats under en spelning som annars för det mesta håller sig till skivarrangemangen. Undantaget blir en trummig version av klassikern Dumpa mig där 1 500 halsar i kör vrålar: "Varför ska man tänka på någon annan än sig själv?". Så är det genomgående under kvällen: de flesta kan vartenda ord.
I Välkommen in handlar det om hemmafesten som får en att äga hela världen, om friheten som följer och som man aldrig kommer att släppa trots att man som Maggio till och med blivit förälder. Visst är det en sorts generationsladdad självupptagenhet som skorrar allt sämre i en samtid på slagsida. Men samtidigt: Maggio är bäst när hon vänder spegeln så att varenda hipster får syn på sig själv, sina privilegier men lika mycket sina bekymmer, sin oro.
När Maggio före Snälla bli min konstaterar att hon nu ska bjuda på sitt hjärta "som blivit krossat alldeles för många gånger" vet vi vad det innerst inne handlar om: tiden som går för fort, åldern som skenar i väg. Att inte ge Maggio cred för hur hon fångar detta är bara att vara gnidig.