Musikrecension: Suggestiva kontraster mellan mörker och ljus
Trots att Pehr Henrik Nordgren aldrig fick det stora internationella genombrottet är det glädjande att han åtminstone på hemmaplan är uppskattad.
Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i Musikhusets Paavosal 16.2. Pehr Henrik Nordgren: Ritornello, Kwaidanballader, Sonat för soloviolin, Stråkkvartett nr 4. Jari Valo, Pasi Eerikäinen, violin, Riitta-Liisa Ristiluoma, altviolin, Mikko Ivars, cello, Emil Holmström, piano.
Pehr Henrik Nordgren (1944-2008) hör till de tonsättare som under sin levnad var någorlunda uppskattad på hemmaplan, men aldrig fick det avgörande internationella genombrottet. Det låter fortfarande vänta på sig, men åtminstone kan man glädja sig åt att hans musik tycks ha rotat sig i den nationella repertoaren.
Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i söndags, planerad av orkesterns konsertmästare, flitige Nordgrentolkaren Jari Valo var ett bra exempel på att musikerna har tagit till sig hans musik och man bjöd på såväl mer bekanta stycken som ett par verkliga rariteter.
Den största surprisen var violin-pianostycket Ritornello, suveränt uttrycksfullt gjord av Pasi Eerikäinen och Emil Holmström, som nu hördes för första gången sedan uruppförandet 1970 och var en effektiv påminnelse om hur dramatiskt laddad och, inte sällan, instrumentalt virtuos Nordgrens tidiga produktion kunde vara.
Soloviolinsonaten från 1999 hör åter till samma materialbank som femte symfonin och åttonde stråkkvartetten vid en tid när Nordgren var starkt inspirerad av karelska gråtkväden. Kvarttonssteg kryddar den synnerligen koncist avfattade, 10 minuter långa helheten och Valo stod för ett nog så sensitivt framförande.
Röd kvartettråd
De tretton Kwaidanballaderna, inspirerade av japanska spökhistorier och tillkomna 1972-1977 samt, de tre sista för vänster hand, 2004 hör till den inhemska solopianolitteraturens centrala mästerverk och Holmströms superexpressiva version av Miminashi-Hoichi och Tsuitate no onna väckte hoppet om att han skulle göra hela samlingen i ett enda svep.
Stråkkvartettgenren har gått som en röd tråd genom Nordgrens produktion under fyra decennier och den fjärde kvartetten från 1983 speglar på ett nog så åskådligt sätt tonsättarens dragning till suggestiva kontraster mellan det extroverta och introverta, mörker och ljus.
Tolkningen, signerad Valo, Eerikäinen, Riitta-Liisa Ristiluoma och Mikko Ivars, var mitt i prick såväl dramaturgiskt som emotionellt och jag kan knappt bärga mig till RSO:s stora Nordgrenhyllning den 26.2. På programmet står bland annat andra cellokonserten och åttonde symfonin.