Musikrecension: Smakprov ur en 30-årings liv
Dirigent: Jaakko Kuusisto. Solister: Markus Allan & Juha Uusitalo, sång. Tiensuu, Linna, Andriessen, Globokar, Strauss, Lully, Wagner, Hietala, Cerha, Lindberg. Musikhuset 14.2.
30-årsjubilerande Avanti gav sin vändagskonsert inför en av sina säkerligen största publiker någonsin. Förklaringen var att man hade tagit över HSO:s fredagsabonnemang och man fick sannolikt en hel del nya vänner med ett program som presenterade ett miniatyrtvärsnitt av repertoaren genom åren.
Det var egentligen bara wienklassicimen som av de centrala Avanti-genrerna denna gång lyste med sin frånvaro, men i gengäld bjöds det på smakprov ur två musiksättningar av Molières komedi Borgaren som adelsman: Jean-Baptiste Lullys originalmusik – med kvällens ypperlige dirigent Jaakko Kuusisto trakterande en äkta tidstypisk taktstav – och Richard Strauss charmiga pastisch.
Humppavanti hade ävenså ledig kväll men en tango blev det, Kullervo Linnas Iltarusko i Riku Niemis fina arrangemang och med Markus Allan som solist. Och inget Avanti-sampel utan ett Timo Hietala-upptåg på agendan. Denna gång i form av en underbart flippad syntes av brottstycken av Holländarens monolog ur Wagners opera och sydösterbottnisk folkton, Lentävä Pohojalaanen, med tvättäkta Östermarksonen Juha Uusitalo i aktion.
Mer och mindre seriöst
I övrigt var det mer och mindre seriöst hållen konstmusik av det modernare snittet som gällde. Vinko Globokars bara lätt styrda improvisation La Ronde hörde definitivt till det senare slaget och samma kan väl sägas om Jukka Tiensuus frejdiga öppningsfanfar Hei – skriven till Paavo Heininens 70-årsdag – där de av Tiensuu omhuldade ekoeffekterna den här gången fick konkreta utlöpare i rummet.
Nederländaren Louis Andriessen och österrikiske nestorn Friedrich Cerha, 88 i morgon, är stilistiska kameleonter som kan låta litet hur som helst.
De nu hörda styckena, Langzame verjaardag (2007) och Bruchstück, geträumt (2009) höll sig med ett avskalat meditativt uttryck. I det första i form av en kanon med stämmorna utspridda i salen, i det andra medelst en mer subtilt raffinerad klangpalett.
Magnus Lindberg, Avantis inofficielle hovtonsättare, kändes å sin sida som ett rätt självklart val i sammanhanget och Corrente från 1992 satte på ett festligt sätt punkt för en konsert som var publiktillvänd utan att för den skull kännas det minsta populistisk.