Opera: Sprittande och humoristisk Figaros bröllop
Tammerforsoperan gav en sprittande och tidlös ny produktion av Figaros bröllop med tonvikt på humor och roliga sceniska lösningar. Alla roller var väl besatta och den musikaliska helheten gedigen med en viss dragning åt det tidstrogna hållet.
Regi Tuomas Parkkinen, dekor Hannu Lindholm, kostym, Tuomas Lampinen, ljus Ville Syrjä. I rollerna bl.a. Mika Kares, Marjukka Tepponen, Mark Stone, Kelebogile Pearl Besong, Merja Mäkelä, Monica Groop och Esa Ruuttunen. Tammerforsfilharmonin, dir. Roy Goodman. Tammerforshuset 15.2.
Det är ingen lätt uppgift att sätta upp Mozarts revolutionära komedi med sina elva roller och komplicerade förvecklingar. Regissören Tuomas Parkkinen har valt att inte ympa någon stark egen vision på klassikern. Han låter den utspelas i en obestämd epok där rollerna ändå mest har sina ursprungliga funktioner.
Parkkinen spelar skickligt upp den traditionella situationskomiken med förklädda personer, kurragömmaleken med Cherubino och stolen, överraskande entréer, osv. Han späder på med kollisioner på scenen och små knep som de stora bokstavsklossarna, men det görs oftast med god smak. Publiken skrattade spontant åt alla lustigheter men de ögonblick som egentligen skulle kräva mera djup och allvar blev mindre gripande.
Sångarna har själva fått delta i utformandet av rollerna och det är säkert därför de sitter så bra för alla och envar. Hannu Lindholms scenbild bidrar aktivt till komedins påhittighet. Ville Syrjäs ljussättning växlar mellan mörker och skugga med god effekt men i slutuppgörelsen skulle det inte ha skadat med mera nattlig trädgårdsstämning. Tuomas Lampinens kostymer är en fantasifull blandning gammalt och nytt.
Då Tammerforsfilharmonin körde i gång med uvertyren, insåg man genast att den brittiske dirigenten Roy Goodman hade bestämda idéer om hur det skall låta. Utan att veta vilken typ av instrument orkestern trakterade vågar jag påstå att vissa klanger påminde om tidstrogna instrument. Däremot ackompanjerade dirigenten själv recitativen på ett digitalt piano, vars klang man antingen gillar eller inte.
En annan musikalisk kuriositet var att han lät sångarna dekorera andra verserna till sina arior. Det gav intressant musikalisk variation och är förmodligen en historiskt korrekt praxis.
Bravorop för Mika Kares
Tre sångare i den långa raden goda solister var speciellt briljanta och särskilt imponerande var Mika Kares i titelrollen. Han spelar kanske inte sprakande men behärskat och har gått oerhört mycket framåt vokalt. Volymen är imponerande med en varm och tilltalande klang. Det blev bravorop i synnerhet efter arian Aprite un po quegl'occhi.
Som motspelare hade han Mark Stone som gjorde en manligt fräck och skickligt sjungen greve. Inte ens den svåra arian tycktes vålla några som helst bekymmer. De båda herrarna tävlade om Susannas, Marjukka Tepponens, gunst. Efter en viss spänning i början började hennes sopran verkligen klinga utsökt och hon gav utlopp för sina naturliga charm.
I karaktärsrollen som Marcellina var Monica Groop i en klass för sig. Hon kunde egentligen lika väl ha sjungit Cherubino, men visst gjorde hon en vitsig typ av denna komiska roll vars knepiga aria ibland utelämnas.
De övriga solisterna var också utmärkta på sitt sätt. Kalebogile Pearl Besong från Sydafrika hade värme i sitt porträtt av grevinnan och en vacker grundklang men de två ariorna kunde ha fått en mera noggrann musikalisk utformning. Stämningen i den senare delen av arian Dove sono togs över av regin som spelade upp en finurlig men dominerande påminnelse om händelserna i den föregående Beaumarchaiskomedin Barberaren i Sevilla.
Merja Mäkelä tecknade en trovärdig tonårsgosse, snarare tuff än ömkansvärd, och sjöng sina arior på god medelnivå, men mera erotisk dallring kunde finnas och det finns givetvis inget tak för hur läckert och känsligt dessa klenoder kan sjungas.
Så kommer vi till de mindre rollerna som över lag gjordes personligt. Det var fint att ha en skådespelare och sångare av Esa Ruuttunens kaliber som Don Bartolo. Don Basilio fick en finurlig tolkning av Joska Lehtinen.
Den litet otacksamma rollen som trädgårdsmästaren Antonio gjordes duktigt av Heikki Aalto, Barbarina sjöngs nätt av Annami Kylkilä och Lassi Virtanen gav ett färgstarkt porträtt av Don Curzios lilla roll.
Tammerfors stadsorkester spelade för det mesta fullödigt med beaktande av de speciella krav som Roy Goodman ställde i form av klangideal. Och Tammerforsoperans kör skötte det lilla körpartiet hyfsat.
Tamperetalo och Tammerforsoperan sätter upp en opera om året med höga konstnärliga ambitioner och kvaliteten brukar vara synnerligen professionell. Figaros bröllop som ges sex gånger är inget undantag. Den stora salen fungerar bra som operahus och med tanke på hur tillgänglig staden Tammerfors är från olika håll, blir deras föreställningar ett värdefullt bidrag till hela landets operautbud.