Mörkt och ljust när skräckroman blir teater
Gräset är mörkare på andra sidan fungerar bäst när realismen och den tablåartade iscensättningen luckras upp.
Text: Kaj Korkea-aho. Dramatisering: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Scenografi: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström. Ljuddesign: Kristian Ekholm. Ljusdesign: Mari Agge. Kostym: Emma Taivainen. Mask: Tuija Luukkainen. På scenen: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Viktor Idman, Robert Kock.
Premiär på Viirus 14.2.
En liten by med människor som bär på stora, mörka hemligheter. Det här är en utgångspunkt för många omtyckta tv-serier, däribland David Lynchs klassiker Twin Peaks och Jane Campions nyare bidrag Top of the Lake. Jag föreställer mig att det är den här stilens samtida thrillers som tjänar som förebild för Viirus nya föreställning Gräset är mörkare på andra sidan, snarare än den renodlade skräckgenren.
Kaj Korkea-ahos roman från 2012 är en mustig, maffig sak som varvar relationsdrama med övernaturliga fenomen. I sin dramatisering har Christoffer Mellgren huggit ner en ganska rejäl bit av intrigen, något som ändå inte borde uppröra läsare som kommer till teatern.
Grunden finns fortfarande kvar med fyra barndomsvänner som återvänder till hembyn och de minnen som platsen härbärgerar.
De samlas på en begravning där de ska ta farväl av en femte person, Sofie, som är syster till Loke och fru till Benjamin.
Traditionellt
Maria Lundströms iscensättning är tablåartad, med scener som i snabb takt avlöser varandra, ofta med en liten dramatisk topp på slutet. Resultatet är lättillgängligt och smidigt genomfört med häftiga ljusbyten, men för traditionellt och förutsägbart för min smak.
Då gillar jag mer de snygga gruppscenerna där realismen för en stund bryts ner och skådespelarna i unison stämma tar sig an en allvetande berättarröst.
Här hamnar rytm och rörelse i förgrunden och med ens kan man föreställa sig sjöar, stigar och skogar, alla de där ensliga miljöerna som omger karaktärerna. Då fungerar också den avskalade scenen med dess enfärgade fonder som bäst.
Pelle Heikkilä spelar Benjamin som förlorat sin fru. I första akten möter vi honom modfälld med en skiftnyckel i näven. Vardagen har rasat samman och detsamma gäller avloppssystemet i köket.
Stöd får han från prästen Simon, en proper, vattenkammad ungkarl som i Oskar Pöystis gestaltning är en festlig typ. Jag njuter av de förtroliga samtal som Simon för med den äldre kollegan Per Vidar. Här skapas en fin och rolig kontrast mellan Robert Enckells trygga, praktiska ålderman och den otålige, nervöse novisen.
Psykologiska spöken
Robert Kock spelar Christoffer som är homosexuell och ute ur skåpet, något som inte står högt i kurs hos hans beiga mamma (Jessica Raita).
När han inte grälar med henne skriver han sin avhandling i folkloristik som handlar om Raamt, ett Mårran-aktigt naturväsen som enligt folksägen förkroppsligar mörker och ondska.
Visserligen blir det inga mårror på scenen, men Raamts psykologiska betydelse är ändå övertydlig – detsamma gäller många av karaktärernas själsliga slitningar. Replikerna tenderar att innehålla för mycket information som i samband med manér i gestaltningen ibland gör karaktärerna till öppna böcker i stället för svårlästa sfinxer. Det lämnar inte mycket för publiken att tugga på.
Viktor Idman gör däremot en fin insats som den stammande radioprataren Loke, särskilt under begravningsscenen där karaktären verkligen hittar kraft. Broderns tal till sin döda syster berör med sin vardaglighet.
Typiskt är väl att den enda kvinnliga huvudpersonen i dramat, Maria Ahlroths Sofie, får agera kropp och ett slags destruktiv sexualitet på scenen. Sofie sägs längta efter underkastelse och jag försöker att låta bli att tolka det som ett uttryck för en inte så trevlig kvinnosyn. På scenen blir Sofies preferenser väldigt konkreta med naken hud, svart läder och munkavle.
Då gillar jag mer Maria Ahlroths andra karaktär, den murriga Inkeri, talterapeuten som bjuder sin unge adept Loke på skumt te och oortodoxa psykologiska övningar ute i skogen. Hon uppmanar pojken att ge rädslan ett namn och att kommunicera. Ur tystnad och ängslan föds otäcka djur.