Musikalrecension: Är detta en jubileumsproduktion?
Jesus Christ Superstar är en superpopulär musikal, men räcker det för att motivera ännu en uppsättning, frågar sig Wilhelm Kvist.
Musik Andrew Lloyd Webber, text Tim Rice, svensk översättning Ola Salo. Regi Juha Hemánus, koreografi Igor Barberic, scenografi Jani Uljas, ljus Mikko Linnavuori, ljud Olli-Pekka Lepovuori, kostymer Tuomas Lampinen, dir. & arr. Jussi Vahvaselkä. I rollerna: Alexander Lycke, Christopher Killik, Anna-Maria Hallgarn, Waltteri Torikka m.fl. Premiär på Åbo svenska teater 13.2.
Det råder inget tvivel om att rockoperan Jesus Christ Superstar vid tiden för urpremiären 1970 var ett radikalt verk. Att placera Jesus i slummen, bland kriminella, drogmissbrukare och prostituerade, var radikalt. Att ens insinuera att Människosonen faktiskt kan ha varit en sexuell varelse som njöt av beröring med sina medmänniskor var ännu mer radikalt för alla som utgick från att han fötts av en jungfru och därmed torde vara asexuell – i alla övriga hänseenden var han nog människa.
Otaliga uppsättningar har gjorts sen dess, men aldrig någonsin tycks musikalen riktigt ha övertygat, vilket förstås har att göra med verkets styrkor och svagheter. Andrew Lloyd Webber är förvisso en skicklig kompositör som smidigt växlar mellan stilar, men kanske är det också här som bristerna finns. Händelserna är alltför fragmentariska, trovärdigheten lider när påskens händelser gås igenom på två timmar och tunga repliker som "Fader, det är fullbordat" är egentligen ganska hastigt överstökade.
Personerna som valt att sätta upp Superstar i Åbo har nog varit väl medvetna om verkets brister och just därför känns det lite konstigt att Finlands äldsta teaterhus nu väljer att fira sina sju kvartssekel med en uppsättning av just detta verk.
Från Jesus till Judas
En liten scen som ÅST:s borde erbjuda utmärkta möjligheter att komma skådespelarna inpå skinnet, men tyvärr känns det alltför ofta som att de inte är helt trovärdiga. Både Jesus (Alexander Lycke) och Judas (Christopher Killik) är starka och uttrycksfulla sångare med härlig uthållning speciellt i de höga tonerna. Men känner jag på riktigt av Jesus vånda och desperation när han skriker ut sin angst? Tidvis verkar Jesus ju rentav njuta av dessa teatrala och dramatiska utrop. Risken finns att orden känns mera som repliker i något dammigt skådespel på någon gammal teater än en stark berättelse med tyngd och botten.
Lika förundrad blir jag när publiken jublar och skriker förtjust efter shownumren där Pontius Pilatus, Herodes och Kajafas turas om att håna och plåga Jesus. Vem bryr sig om att en typ ligger piskad och blodig längst fram på scenen när showen är så underhållande? Var ligger fokus i Juha Hemánus regi, frågar jag mig.
I detta verk och speciellt denna uppsättning är Judas lika viktig som Jesus. Judas blir protagonisten som sätter sprätt på händelserna och Judas är den som efter sitt tragiska frånfälle stiger ner med sina svarta änglavingar för att fortsätta sitt hån. Christopher Killik tolkar Judasrollen inlevelsefullt och Anna-Maria Hallgarn är minst lika inlevelsefull i sin tolkning av rollen som Maria Magdalena (som en blandning av Marie Fredriksson och Marie Bergman).
Flera av rollinnehavarna i de mindre rollerna gör skapliga insatser. Waltteri Torikka är en välsjungande Pilatus, Dick Holmström en uttrycksfull Herodes. Björn Blomqvist, Linus Fagerström, Sleiman Aoun och Jerry Wahlforss är också dugliga som Kajafas, Petrus, Simon Seloten och Hannas.
Orkestern är av en storlek i budgetklassen, inga stråkar, men ett rockband modell större, med duktiga musiker. Mixningen lämnar däremot en hel del att önska liksom diktionen hos flera av sångarna. Texten är helt enkelt inte tillräckligt tydlig. Scenen nyttjas effektivt och kostymerna betonar showaspekter: männen går med skjortan uppknäppt, kvinnorna har fått snitsiga dräkter.
Visst är det förståeligt och försvarbart att man vill göra musikal, men kanske hade ett annat verk i en annan tappning gjort sig bättre. Intrycket nu var närmast helt okej.