Musikrecension: En berörande liturgisk symfoni
Radions symfoniorkester i Musikhuset 12.2. Dirigent: Mario Venzago. Solist: Paul Lewis, piano. Honegger, Mozart, Ravel.
Att inleda en symfonikonsert med en så djuplodande expressiv och på många plan starkt berörande symfoni som Arthur Honeggers Trea, Symphonie liturgique, är onekligen originellt, rentav vågat, och jag är inte helt säker på att vågspelet gav ett alltigenom lyckat resultat.
Efter att de sista ensamma piccoloflöjt- och soloviolinrösterna tonat bort mot fonden av det magiskt vibrerande klangdraperiet i slutet av Dona nobis pacem finns det helt enkelt inte rum för mera musik. Inte ens för Mozart och definitivt inte för Ravels La Valse, hur härligt stycket än är i sig.
Och framförallt inte när sluttakterna gjordes så andaktsfullt gripande som denna gång. Även i övrigt fanns det mycket att beundra i tolkningen, samtidigt som var och en som känner Karajans oslagbara 70-talsinspelning vet hur mycket mera det går att utvinna ur det magnifika partituret.
Honeggers landsman Mario Venzago är en inspirerande dirigent, som jobbar regelbundet och med goda resultat med Tapiola Sinfonietta och tycktes komma väl överens även med RSO-musikerna. Faktum kvarstår dock: visst hade det funnits utrymme för mera av såväl ren och skär urkraft i Dies irae som överjordiskt lugn i De profundis clamavi.
Energiskt Mozartspel
Venzago favoriserar överlag rörliga tempon, vilket nog så ofta är en dygd. I Honegger hade ett mer expansivt grepp dock gett mera rörelsefrihet för den emotionella utvecklingen och samma gällde även i La Valse, där det optimala suget i de dekadenta wienervalsrytmerna stundtals lyste med sin frånvaro och slutstegringen snudd på sjabblades bort.
Och de få gånger Mozart, som i den brett upplagda första satsen av den storartade pianokonserten nr 25, låter tempobeteckningen allegro följas av karaktärsbeteckningen maestoso finns det nog skäl att ta uppmaningen aningen mer på allvar än denna gång.
Å andra sidan var tolkningen så skönt energisk och kristallklar i klang och uttryck – man trakterade såväl naturhorn och -trumpeter som gammaldags pukor – att det känns förmätet att hänga upp sig på tempomässiga detaljer. Inte minst som engelske Beethovenexperten Paul Lewis excellerade med ett oemotståndligt fräscht pärlande, fraseringsmässigt smakfullt och anslagsmässigt mångfasetterat Mozartspel.
Det är ett otyg att man nuförtiden så gott som aldrig skriver ut i programmet vems solokadenser som används, men en kvalificerad gissning är att det denna gång var Lewis egen. Utomordentligt väl rimmade den hur som helst med sin estetiska kontext.