Filmrecension: I stridens hetta
Peter Bergs Afghanistan-drama Lone Survivor är blodigt och dramatiskt. I termer av krutrök och krigshandlingar hör filmen till de bästa i klassen, tycker Krister Uggeldahl.
Regi och manus: Peter Berg. Foto: Tobias Schliesser. I rollerna: Mark Wahlberg, Taylor Kitsch, Emile Hirsch, Ben Foster, Eric Bana.
Vitsord:
När vågen av Vietnam-filmer på 1970–80-talet tog i land i Amerika var det fråga om ett slags nationell självterapi som möttes med stort intresse. Knappast var det till förfång att många av dessa filmer utmärkte sig även stilistiskt.
Annat är det med filmerna om krigen i Irak och i Afghanistan. Inte ens när kvaliteterna funnits där, som i Green Zone, In the Valley of Elah och The Hurt Locker, har arbetena renderat något annat än en gäspning. Skyll på krigströttheten, på skammen och sorgen.
I den meningen är Peter Bergs Afghanistan-drama Lone Survivor undantaget som bekräftar regeln – en veritabel publiksuccé som har den goda smaken att skildra kriget med realismen för ögonen. Utan att för den skull befatta sig med krigets ideologiska respektive politiska aspekter. Det är vinna eller försvinna som gäller.
Handlingen i filmen kretsar kring en fyrmannapatrull som har i uppdrag att oskadliggöra en taliban-kommendör med hög svansföring. Men operationen går snett redan från början. En herde varskor talibanerna och de omliggande bergen gör att radiotrafiken slås ut – med den påföljden att en snabb reträtt inte kommer på fråga.
Hör till de bästa i klassen
Till saken hör att Mike Murphy (Taylor Kitsch) och hans mannar (Mark Wahlberg, Emile Hirsch, Ben Foster) ställs mot en numerärt överlägsen och ytterst dedikerad motståndare, utrustad till tänderna.
Som sagt: det är inte svårt att se Lone Survivor som en partsinlaga med marinkårsförtecken. Berg (The Kingdom) struntar blankt i ”the politics of war” plus att han öppnar och avslutar filmen, verklighetsbaserad märkväl, med fotografier ur ”familjealbumen” – som för att ta fram människorna bakom soldaterna.
Trots det kastar jag ogärna den första stenen, för i termer av krutrök och krigshandlingar hör filmen till de bästa i klassen. Det är blodigt och dramatiskt, stundtals rentav infernaliskt, och inte sällan går tankarna till Steven Spielbergs Rädda soldat Ryan. Låt sen vara att man går fram i skog och mark (samt i ogästvänliga bergspartier).
Helt onyanserad är inte heller filmens Afghanistan-bild. Talibanerna avfärdas förvisso som ett blodtörstigt släkte men vi möter också bybor och klanmedlemmar som i hederskodexens namn är redo att göra gemensam sak med kavalleriet.