Filmrecension: Alla bitar faller inte på plats
Lego-filmen är en grann karamell vars uppskruvade tempo gör den något mekanisk, tycker Krister Uggeldahl.
Regi och manus: Phil Lord och Christopher Miller. Animation. Röster, originalversionen: Chris Pratt, Elisabeth Banks, Will Arnett. På finska, svenska och engelska. Även i 3D.
Vitsord:
Lego-filmen (The Lego Movie) är den senaste i raden av nostalgiska ”Toy Story”-studier med såväl barn som vuxna i skottgluggen. Det är bara det att Lego, i regi av Det regnar köttbullar-duon Phil Lord och Christopher Miller, inte är så värst ”nostalgisk”.
De facto handlar det om ett stycke barnkammaraction där gårdagens legofigurer skakar tass med nymodigheter i Star Wars- och Batman-skolan. Nog för att filmens hjälte, byggnadsarbetaren Emmet, är av något äldre datum.
Se här den intet ont vetande glada laxen som tar dagen som den kommer. Det vill säga tills en mystiker med Gandalf-vibbar får för sig att Emmet är Den utvalde. Underförstått: det är upp till honom, krutuppfinnaren, att gå i bräschen för upproret mot en maktfullkomlig tyrann.
Har vi visst sett förut, även om det bör sägas att hjälptrupperna i termer av populärkulturell generositet klår det mesta. Förutom Batman stöter vi på Ninjasköldpaddor, Green Lantern, Abraham Lincoln (!) och Wonder Woman.
Så är det också fråga om en grann karamell, en fyrverkeripjäs där det naiva och klädsamt bonniga tar upp kampen med det storbolagsstygga och självsvåldiga.
Har vi också sett förut, varpå man får lov att konstatera att handlingen inte är filmens starka sida. Nej, fokus här ligger på ordlekarna och de visuella saltomortalerna, inte sällan prilliga och fantasieggande, komplett med ett bildspråk som påminner om den gamla goda stop motiontraditionen.
Någon Toy Story är detta ändå inte. Slapstick och knasigt skruvade vändningar finns det gott om men hjärtat och karaktärsskildringen tar stryk i processen.
Faktiskt blir det något mekaniskt, som så ofta när man skruvar upp tempot och stampar på gaspedalen.