Skivrecension: Dramatisk drive och emotionell nerv
Kungliga filharmonikerna under Sakari Oramo. (BIS)
Av en inte helt svårförståelig anledning gillar skivbolagen att sammanföra Nielsens oftast framförda symfoni, nr 4, och hans mästerverk, nr 5, på samma platta. Resultatet är givetvis imponerande, även om dessa två extremt extroverta och expressiva, om än väsensskilda, verk i någon mån tenderar ta udden av varandra.
Även BIS inleder sin nya orkestrala Nielsensatsning – den andra efter Myung-Whun Chungs och Neeme Järvis inspelningar från 80- och 90-talet – med just denna kombination och därtill med ett utomordentligt gott resultat.
De finländska dirigenterna förstår sig av hävd inte bara på Sibelius utan även i högsta grad på hans jämnårige danske jämlike och till exempel Paavo Berglund och Jukka-Pekka Saraste hör tveklöst till de främsta Nielseninterpreterna i modern tid.
Och nu sällar sig Sakari Oramo uppenbarligen till skaran, åtminstone utifrån den färska inspelningen av fyran och femman, och vad är väl en naturligare jämförelsepunkt än Sarastes Finlandiainpelning med RSO från 1998 av dessa till syvende och sist nog så livsbejakande symfonier.
Alert och engagerat
Och det är självfallet en smaksak vilken version man föredrar. Saraste är rättframmare och mera oförblommerat rakt på sak, medan Oramos tolkningar har en stundtals rätt oemotståndlig dramatisk drive och emotionell nerv.
Så framför allt i den hårresande fyran, Det outsläckliga, där inte minst finalens berömda pukduell träffar den intet ont anande lyssnaren som en veritabel uppercut i den musikaliska varseblivningen.
Inget klår Leonard Bernsteins legendariska 60-talsinspelning av femman, men Oramos version har både ett och annat som talar för sig och bland annat första satsens stora scen med den obstinata virveltrumman – ett för sin tid nog så radikalt drag – görs minst sagt spektakulärt.
BIS förser dessutom Oramo med en varmare och mer mångfasetterad ljudbild än den Saraste har till sitt förfogande. Stockholmsfilharmonikerna, som visade framfötterna med besked i fjolårets finfina Elgartvåa, fortsätter att imponera med ett alert och engagerat spel och befinner sig av allt att döma i ett synnerligen intressant utvecklingsskede.