Filmrecension: Her
Spike Jonze utforskar en nära framtid där vår kärlek till pekskärmen tar sig fysiska uttryck.
Regi: Spike Jonze. I rollerna: Joaquin Phoenix, Amy Adams, Scarlett Johansson.
Vitsord:
På en middag häromdagen berättade en bekant att hon håller sig borta från Facebook i februari eftersom hon börjat betrakta det som ett slags beroende. Hon gillar inte att det första hon tänker på när hon vaknar på morgonen är sin mobiltelefon.
Det är knappast ovanligt. Författaren Jonathan Franzen har skrivit om smarttelefonen som den perfekta älskaren – den fyller alla narcissistiska behov men kräver ingenting tillbaka.
Spike Jonzes nya film Her ligger i tiden. Här spelar Joaquin Phoenix en snart frånskild kontorist, Theodor Twombly, som blir förälskad i sitt operativsystem: ett slags sensuell och sarkastisk version av Apples Siri (med röst lånad av Scarlett Johansson). Upplägget är både gulligt fascinerande och lite kusligt.
Nu är artificiell intelligens inte något outforskat ämne på film. Det nya är att Jonze försöker närma sig ämnet via den romantiska komedins konventioner. Filmen är som ett slags autistisk Notting Hill: i stället för Hugh Grant och Julia Roberts får vi en ensam man och en dator som blir allt mer frustrerad över att inte ha en fysisk kropp.
Jonze arbetar hårt med att försöka normalisera filmens premiss. Han fyller rutan med glittrande panoreringar och atmosfärisk popmusik, allt för att skapa känslan av att detta är en indiekomedi vilken som helst.
Och visst övertygar framtidsvisionen. Här går alla omkring och ser ut ungefär som vi, utom att deras byxor har konstigt hög midja och de har en öronsnäcka som är direkt kopplad till mobiltelefonen. På det sättet kan de kommunicera med sitt operativsystem via röstkontroll, ett slags avancerat hands-free-system. Det är knappast otänkbart att vi i framtiden får våra mejl upplästa av en röst i örat. Det är inte heller osannolikt att ensamhet kommer att kunna botas med hjälp av artificiell intelligens. Redan nu finns det ju robotar som är populära inom äldreboenden.
I stället för att göra en stereotyp film om fördomar – ”jag är kär i en robot men omgivningen accepterar det inte” – väljer Jonze ett annat spår. Vad skulle hända om folk verkligen hade sina flick- och pojkvänner i mobiltelefonen?
Vi ser aldrig Scarlett Johansson i bild, men hon gör ett övertygande jobb som Samantha, OS:et vars känslokapacitet utvecklas i realtid. Riktigt intressant blir det när Jonze börjar undersöka konsekvenserna av en artificiell intelligens som börjar leva ett eget liv. Men då har filmens moralkaka redan serverats, och regissören väljer att inte driva spåret ytterligare. Det är lite synd. Jonzes tidigare samarbetspartner Charlie Kaufman hade förmodligen vågat ta ut svängarna betydligt mera.
Her är ett slags Charlie Kaufman light, mindre skruvad och mer lågmäld än Jonzes tidigare filmer, och kanske också intrigmässigt aningen tunn. Det är tankegodset som bränner till, här finns många nivåer att utforska för den som vill. Och Spike Jonzes vision om framtidens dataspel är strålande, hoppas vi inte behöver vänta länge på dem.