Musikrecension: Himlen med ett barns ögon
Radions symfoniorkester. Dir. Pablo Heras-Casado. Sol. Mojca Erdmann, sopran. Bach, Mahler. Musikhuset 7.2.
Mahlers fjärde symfoni är kanske den lättaste av hans symfonier att greppa, måhända den kompaktaste och samtidigt mest tillgängliga. Uttrycket är inte värst prövande och hålls mestadels inom organiserade ramar; flera andra av Mahlers symfonier är betydligt spretigare.
Det betyder dock inte att symfonin inte skulle ha samma eklektiska karaktärsdrag som tonsättarens övriga symfonier med en dimension av tragik, nervositet och rastlöshet. De bekanta mahlerska banala elementen vidkänns liksom en viss naivism. Den mest karakteristiska satsen är den fjärde och sista, en sång, Das himmlische Leben ur Des Knaben Wunderhorn, som presenterar himlen ur ett barns perspektiv. Fjärde och sista satsen är samtidigt en direkt referens till den allt viktigare folkkulturen i Tyskland i början av 1800-talet.
Spanske stigande dirigentstjärnan Pablo Heras-Casado (f. 1977) gav ett disciplinerat intryck och hade ett bra grepp om radiosymfonikerna. Orkestern spelade ofta i pianissimo och aldrig någonsin täcktes sångsolisten.
Det är inte alltför ofta som publiken ges möjlighet att höra samma solist i vitt skilda repertoarer under samma konsert, men möjlighet därtill gavs den här kvällen. Tyska sopranen Mojca Erdmann har en skir, vacker och ytterst spänstig röst som kom väl till pass i Bachs kantat Jauchzet Gott in allen Landen BWV 51, skriven för femtonde söndagen efter trefaldighet – eller vilken annan tidpunkt som helst. Framför allt är det i den dekorerade koloratursatsen som Erdmann glänser, dock inget fel på legatokvaliteterna i Mahler heller. Stråkarna spelade dämpat i Bach och barocktrumpeten (RSO:s egen Miikka Saarinen) gav fin klangfärg.
Bach och Mahler går tydligen helt bra ihop och resultatet var på många sätt njutbart.