Filmrecension: Nymphomaniac
Med Nymphomaniac har Lars von Trier gjort en ojämn men intim porrfilm som ändå inte handlar om sex. Sara Ehnholm Hielm är glad över att regissören tycks ha kommit över sin depression.
Regi & manus: Lars von Trier. I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Stacy Martin, Shia LaBeouf, Jamie Bell, Uma Thurman m.fl. 4 timmar, med paus. F-18.
En von Trier-film handlar om förväntningar. Efter de tidigare delarna i depressionstrilogin, Antichrist och Melancholia, var oron akut. Löftet om en fyra timmar lång porrfilm (director’s cut blir längre) med inklippta könsdelar av porrfilmsskådisar fick en att gå till visningen med sammanbitna käkar, rädd för att gå sönder.
Men man borde ha anat: von Triers adelsmärke är överraskningen. I stället för en olidlig pärs är Nymphomaniac åtminstone till en början underhållande, lätt komiskt, distanserat romanberättande i åtta kapitel. Inte ens stora svarta penisar och oändligt långa S/M-piskningsscener kan bringa en ur fattningen så länge von Trier inte kommer åt ens hjärta.
Manuset är skrivet av en pornografins konnässör, en som vet att en oskyldig flickas sexuella utbildning varit genrens hörnsten sedan L’ecole de fille (1655). Den klassiska franska pornografin utspelar sig ofta i London, liksom den här filmen – egentligen i von Trier-land.
I hans version är den 50-åriga kvinnan vid namn Joe (Charlotte Gainsbourg) förstås inte ett uns oskyldig. I den första scenen urskiljer kameran ur det kompakta mörkret hennes till synes livlösa kropp på gatan i en von triersk gränd: flagande, rinnande, droppande. Snön faller. Rammstein dånar. Det är ohyggligt vackert. En judisk farbror som heter Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och tar henne hem på en kopp te.
Uppkrupen i hans asketiska sovrum berättar Joe sin sexuella livshistoria för den asexuella, boklärda Seligman, i ett slags psykoanalys-sessioner. Men vem är patienten, vem blir helad? Fri association är det i alla fall: flugfiske, varför askar är de vackraste träden, Fibonaccital, Bachs polyfonier och vilken hands naglar man klipper först: höger för pliktmedvetna, vänster för njutningslystna (vad säger det att jag ber andra klippa högra handens naglar?).
Det vilar något rörande gammalmodigt över alla dessa mystiska, djupsinniga, stolliga, filosofiska och banala teorier som illustreras med siffror och tablåer, liksom över Joes behov av att bekänna att hon är en dålig människa. Seligmans små ögon tindrar vid varje irrande metafor (Joe förklarar känslan då hon förlorade sin sexuella aptit: ”Tänk dig att du förlorade all lust att läsa en bok nånsin mer”). Stickspår leder till stickspår i en ofta småmysigt anekdotisk samtalston.
Historien är hardcore. Joe har vuxit upp med en snäll läkarpappa och en kall bitch-mamma och ”upptäckt sin fitta” vid två år (och om läsare inte står ut med ordet så lönar det sig inte att se filmen, för manliga och kvinnliga könsorgan både benämns och visas i anatomisk, nästan pedagogisk närbild). Hon blir brutalt deflorerad vid 15 av Jerome (Shia LaBeouf). Den unga Joe spelas skört, kyligt och dödsföraktande av debutanten Stacy Martin. Med sina väninnor har hon en klubb mot romantisk kärlek och de raggar upp alla män de har lust på – männen nappar som stumma fiskar. Det är en fascinerande ovanlig syn på film att se flickor systematiskt utöva sin sexuella makt.
Joes konsumtion bli snart enorm, logistiken komplicerad och offren många, som den ylande bedragna frun (Uma Thurman) som med de tre barnen i släptåg kommer för att titta på ”horsängen”. Men till slut förälskar sig Joe, vilket till hennes förtvivlan leder till att hon förlorar sitt begär. De får ett barn.
För att hitta sin lust på nytt söker hon sig till skammen, bland annat en sadist (Jamie Bell) som piskar henne enligt konstens alla regler i filmens starkaste, mest rigorösa, otäcka scener.
Trots att jag aldrig har sett så många samlag förr handlar Nymphomaniac inte om sex. Dess emotionella laddning är inte där. Därför känns tolkningar om till exempel mäns och kvinnors sexualitet märkligt irrelevanta för filmen, liksom att definiera om den är porr (svar: nej, trots en provkarta på sexuell variation där publiken kan reagera på vad den eventuellt gillar).
Starkare än förr har jag känslan av att befinna mig inne i Lars von Triers huvud. En portal leder in till ett halvt förruttnande, halvt spirande gungfly där allt möjligt gror (hos oss alla): omedvetna obehag och lustar, läsfrukter och iakttagelser, siamesiskt hopvuxna fördomar och sexfantasier, aldrig tidigare skådade bilder, fobier och rasande provokationer. Nästan ingen filmregissör i dag släpper in en hit, von Trier är närapå unik.
Här förs ett essäistiskt argument, fångat av en filmteknikens mästare på ett i grunden puttrande gott humör. Det är långt ifrån ett formfulländat mästerverk, åtminstone i denna klippning (von Triers egen vol. 1 visas på Berlinalen). Det är ojämnt, omåttligt, delvis oförlåtligt förstrött men oupphörligt intressant. Det mest överraskande är mildheten. Depressionens dimmor verkar ha lättat. När det gäller vem som mest är von Trier själv, Joe eller Seligman, är svaret givet: båda.
Här finns hans personliga filmhistoria: Seligman hette den första filmens huvudperson, Bess röda plastshorts återanvänds, ett barn står ensamt på en balkong i snö som i Antichrist, Rikets sjukhuskorridorer osv. Det fälls direkta repliker till journalisterna som von Trier inte längre talar med. Joe använder till exempel ordet neger, vilket Seligman invänder emot. ”Varför är det de som menar rätt men säger fel som hånas, medan de som säger rätt ord men menar fel saker hyllas?” undrar Joe. Men vad är motsättningen? Varför kan folk inte både mena rätt och använda rätt ord?
Att se filmen är ”att få syn på en medelålders dansk som masturberar ensam i ett mörklagt rum” skrev filmkritikern Xan Brooks i The Guardian. Dansken blottar sig modigt och generöst, men vad visar han?
Joe säger att erotik är enkelt, att säga ja, medan kärlek är lögner som får dig att försvara dig, inte öppna dig. Jag tror att von Trier ser på att göra konst som på erotik – det är bara att säga ja – medan samhället (eller kollektivet) är som kärleken som kräver förljugenhet och hotar hans lust.
Samhällets paria (eller Climb every mountain)
Joe kan knappast upplevas som en realistisk person; hon är en utopi. Men inte om sexuell extas utan om trots och att följa sin böjelse till det yttersta, även då lusten förbytts i lidande och vägen går ut i ödemarken.
Susan Sontag beskriver i essän The pornographic imagination (1967) – en text som kunde ha skrivits om von Trier – ”hur akut eländiga liv människor med en heltids specialiserad sexuell besatthet lever”. Hur de, liksom Joe medvetet väljer ”hennes utplåning som mänsklig varelse och hennes uppfyllelse som sexuell varelse”. Ändå är Sontags poäng att även detta är en dyrköpt erfarenhet, ett slags kunskap som kan förmedlas till andra just tack vare konsten. ”Den som bryter mot gränser går någonstans dit andra inte går; och han vet någonting som andra inte vet.” Så är det med Joe och så är det med hennes upphovsman Lars von Trier.
På slutet hittar Joe trädet som är hennes själ. Det står på en bergstopp vindpinat och missbildat och alldeles ensamt. Högre upp än alla andra.
Se Hbl:s kulturchef Philip Teir och filmkritikern Sara Ehnholm-Hielm föra ett längre samtal om filmen i Studio Hbl på hbl.fi.