Musikrecension: Punk på japanska
Den japanska populärkulturella estetiken, där allt blinkar och ljuder tjugofyra timmar om dygnet, ligger hela tiden nära till hands, skriver Wilhelm Kvist om Hikari Kiyamas musik.
Musik av Hikari Kiyama. Klang-konsertserien i Musikhusets Cameratasal 3.2.
Det finns något häftigt över Hikari Kiyamas musik, en 30-årig japansk tonsättare vars musik nästan alltid delar meningar. Somliga uppfattar den som störande. För andra är den mera ett barn av sin tid.
Av vilken tid? Trots att det här är musik som – väl – går under rubriken samtida konstmusik finns här starka influenser av olika genrer: punk, videospelsmusik, jazz, hårdrock, disco, techno och så vidare. Den japanska populärkulturella estetiken, där allt blinkar och ljuder tjugofyra timmar om dygnet, ligger hela tiden nära till hands.
Ett kännetecknande element är elektroniken som används mest hela tiden. Inte så mycket ekon, mera distorsion och modulation. I alla verk finns också något rytmiskt medryckande, en kännbar puls, som gör musiken relativt lättlyssnad.
Efter ett uppförande av Karakuri musha någonstans i världen höll konsertarrangören på att få en större nota för att man våldfört sig på flygeln. Det var ju inte konstigare än att man hade tejpat fast flygelsträngarna med isoleringstejp och kastat diverse kättingar över strängarna, allt i enlighet med estetiken. Pianostämman är virtuos så det förslår, men det handlar förstås inte om någon klassisk virtuositet. En viss freejazz-estetik ligger närmare till hands.
Virtuost är också flöjtstycket Distortion Sequenza, där flöjtstämman likt en Chopinetyd är uppdelad i olika lager med parallella skeenden i olika register. Ett rytmiskt häftigt stycke med fin knorr tack vare distorsionen i tonen.
Falcom är en hyllning till dataspelstillverkaren med samma namn och här låter basklarinetten faktiskt mera som en saxofon, tenor- eller altdito.
I uruppförda Death Metal Rock with Head Bang (smaka på titeln!) har inspiration hämtats från Apocalyptica och Lordi och annan finsk hårdrock som är stor i Japan. Det intressanta är att hårdrocken blandas med ett inte obetydligt inslag av jazz i verket där hela ensemblen medverkar.
Flexibla och skickliga Defunensemblen är som fisken i vattnet och Hanna Kinnunen, Mikko Raasakka, Lily-Marlene Puusepp, Emil Holmström och Markus Hohti spelar Kiyamas musik med rytmisk skärpa och lagom rivighet med Anders Pohjola vid mixerbordet. Man blir nästan nyfiken på att höra mera av Kiyama, men det lär man väl få om tonsättaren antas som doktorand vid Sibelius-Akademin dit han sökt sig av en orsak: för att utbildningen är gratis.