Musikrecension: Poesi för hela slanten
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 31.1. Dirigent: John Storgårds. Solist: Rafal Blechacz, piano. Schubert, Schumann, Stravinsky.
Veckans HSO-konsert var den sista på hemmaplan på fyra veckor. På måndag drar huvudstadsfilharmonikerna ut på turné till Tyskland och Holland med inte mindre än tio konserter under tolv dagar på agendan, varefter man avnjuter ett välförtjänt sportlov. Enda finländska tonsättarna på programmet är den självklara Sibelius samt den något mindre självklara Madetoja, som sannerligen tål att framföras precis överallt. I övrigt handlar det om trygg standardrepertoar, från vilken vi nu hörde två smakprov.
Man kan förstås diskutera vad det är för mening med att en finländsk orkester spelar Schumann i Tyskland och Stravinsky utanför hemmaplan, men för den som hörde fredagskonserten framstår valet som inte fullt så långsökt.
Schumann är en tonsättare John Storgårds haft en lång kärleksrelation med, både som dirigent och violinist, och som han kan utan och innan och bakfram. Pianokonserten är med sitt krav på känslorelaterad tempo- och rubateringsmässig frihet inget helt lätt verk för dirigenten, men Storgårds ackompanjerade följsamt och inympade en hyfsad energimängd i orkestertuttina.
Stravinsky är åter hur trygg och trevlig som helst för den som gått Avanti-skolan med herrar Salonen och Saraste. Petrusjka, nu hörd i originalet för stor orkester, är inte heller lättgestaltad med sina otaliga tvära stämningsmässiga kast, men Storgårds fann inte desto mindre många dramaturgiska och klangmässiga poänger i det läckra partituret.
Sprittande underhållning
Den 28-årige polacken Rafal Blechacz ser ut som 18 och ger ett nästan blygt intryck på scenen, men låt inte skenet bedra. Han är ett av de hetaste unga namnen internationellt just nu och hans superfina Schumann var poesi, poesi och åter poesi för hela slanten, samtidigt som han sannerligen förmådde ta ut även de mer extroverta svängarna när så krävdes.
Schuberts Trea är, liksom hans övriga tidiga symfonier, underhållande och sprittande musik, fullkomligt renons på alla former av djupsinne, och kanske kunde Storgårds och hans musiker ha låtit det spritta ännu litet mer frejdigt och spon- tant.
Nu kändes musicerandet stundtals snäppet tungrott. Ett drag som temporärt även präglade det i övrigt gedigna Schumannspelet, där orkestern inte alltid var hundraprocentigt med på noterna i de snabba schumannska och storgårdska humörväxlingarna.
I Petrusjka fanns däremot en massa att beundra, såväl kollektivt som individuellt, och med smärre putsningar här och där är det en version som gott och väl duger att visas upp även internationellt.
Publicerad i Hbl 2.2.