Nathan Filer: The Shock of the Fall
"Det är lockande att ta en psykisk sjukdom och sedan kedja fast en gestalt vid sjukdomen, men jag har jobbat tillräckligt länge i psykvården för att se människan bakom sjukdomen", säger Nathan Filer som skrivit en roman om trauma och sjukdom.
Roman
HarperCollins 2014
”Matt bor ensam, har ett begränsat stödnätverk och få vänner. Han lider av kommandohallucinationer som han associerar till sin döde bror”.
Så står det i läkarrapporten, men det säger långt ifrån allt.
I själva verket är Matt en känslig och intelligent ung man som är plågad av det som skedde tio år tidigare, då han själv var nio år gammal. Han hallucinerar och hör då sin döde bror Simons röst som kommenterar, berättar, kommenderar, och Matt gör vad brodern säger. Matt vet nämligen att han förorsakade den tre år äldre Simons död.
Nathan Filers roman The Shock of the Fall har vunnit både Costapriset i debutromankategorin och utmärkelsen Årets Costa-bok i Storbritannien, och boken har väckt stor uppmärksamhet också i utlandet. Den ska nu utkomma på elva andra språk.
The Shock of the Fall är nämligen en av få böcker som beskriver ett barndomstrauma som leder till allvarliga personlighetsstörningar.
Rösten ger diagnosen
De gränsar möjligen här till någon form av schizofreni, även om detta är oklart, och 32-årige Nathan Filer som själv har arbetat som mentalvårdare – numera undervisar han i kreativt skrivande vid Bath Spa University och romanen skrevs ursprungligen som ett avhandlingsarbete. Han är angelägen att poängtera att det inte är en bok som analyserar dagens engelska mentalvård eller ens en speciell psykisk sjukdom. Han hade ingen lust att sprida vidare myter om schizofrena tillstånd som oftast är helt missförstådda. Det är kanske därför en bok som på många sätt går emot vissa trender, såsom att psykiska sjukdomar måste ha speciella namn.
- Jag skriver inte som en auktoritet på ämnet (…) Det är lockande att ta en psykisk sjukdom och sedan kedja fast en gestalt vid sjukdomen, men jag har jobbat tillräckligt länge i mentalvården för att se människan bakom sjukdomen. Jag ville i stället framställa Matt som en helgjuten gestalt. En personlighet (…) Jag använder inte ordet schizofreni. Det är Matt själv som gör det. Jag våndades, men kom fram till att Matt väl skulle beskriva sin sjukdom på det sättet, säger Filer.
Kanske det, framför allt för att Matt i de mest oväntade situationer hör Simons röst, till och med så att han tror att Simon finns i rummet bredvid honom. Det är således rösten som gett diagnosen på det sjukhus där han intas, och där han i enskildhet får skriva. Han har en gammal skrivmaskin som mormodern gett honom, utan den är han uttråkad. På sjukhuset finns annars ingenting att göra utom att sitta och röka!
(En kommentar som inte skall avfärdas i fråga om dagens psykvård!)
Mycket av texten är Matts egna funderingar och tankar som sedan blandas upp med en objektivare verklighet, hans föräldrars reaktioner inför det skedda, en beskrivning av mentalavdelningen.
" ... hur jag känt det"
Vad förorsakade traumat och sammanbrottet?
Det skedde sent en natt. Familjen semestrade på en campingplats i en husvagn vid kusten i Dorset. Matt ville ha ett äventyr i mörkret vid havsstranden och klipporna med den tre år äldre Simon som led av muskelsvaghet. Pojkarna smet ut. Men Simon föll vid branten. Matt försökte hjälpa honom utan att lyckas.
”Jag försöker bära honom, men marken är våt. Jag lyfter honom och faller, lyfter och faller, och han är tyst. Hans armar hänger livlösa längs kroppen. Jag ber honom att säga någonting (…) Tala till mig.”
Åren går och Matt bär på ett trauma av en sort som vi vet att kan leda till psykisk sjukdom. Hans föräldrar anklagar honom inte, men Filer skriver att modern ofta gråter, och Matt berörs av det. Matts fall är sannolikt på ett sätt ovanligt: han vet precis vad som utlöste sjukdomen. I de flesta fall är det ju inte så tydligt, orsakerna kan vara mångfacetterade och komplicerade.
Filer låter Matt återvända till campingplatsen då han insjuknat; tragedin utspelas på nytt inom Matt. Men småningom med annan medicinering blir Simon och hans röst avlägsnare.
”Jag letade efter honom på ställen där jag tidigare sett honom (…) först undrade jag om han var arg på mig (…) Mentalsjukdom stänger in oss genom smärtan i vårt psyke (…) allt det jag berättat har handlat om mig och hur jag känt det”.
Fiktionens kraft
Visst, unge Matt! Men det skickliga med historien, och naturligtvis författarens berättarkonst, är att Matts sårbarhet och tankar är så helt begripliga. Alla schizofrena störningar – om den beskrivningen nu alls ska gälla om Matt – är det inte. Matt säger att sjukdomen troligtvis kommer att infinna sig på nytt och han är förberedd. Också det är tecken på en speciell insikt.
Vi vet att depressioner och psykiska sjukdomar blivit vanligare, och jag tror inte att Filers roman egentligen ger oss någon förklaring. Men vad den gör är att visa hur en människa och hennes närmaste omgivning upplever ett trauma, och detta kan ingen facklitteratur göra på tillnärmelsevis samma sätt.