Negar Naseh: Under all denna vinter
Mera smuts efterlyses i svenska Negar Nasehs roman om ett modersmord.
Roman
Natur och kultur 2014
Jag tänker på den finska fotografen Esko Männikkö när jag läser rikssvenska Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter. "Mer än allt annat avskyr jag teoretiserandet kring konsten. Du har en bild och sen hundra sidor förklaring av den..." sa Männikkö när jag intervjuade honom häromveckan.
Själv avskyr jag inte alls teoretiserandet, men jag förstår hans poäng. Ibland kan den påstådda dialogen mellan verk och tolkning kantra väldigt nära ofrivillig komik. Eller så tar teorin över helt och hållet, så att själva verket börjar te sig allt mera flackt och ointressant.
Det är snarast det senare som händer med Nasehs försök att både gestalta sitt drama och sätta in skrivprocessen i ett teoretiskt sammanhang.
Modersmord
Romanen handlar om ett symboliskt modersmord. Helene och hennes man Adam får för första gången besök av Helenes mor i sitt vackra hus i Västerbotten vid en sjö. Helene arbetar som översättare medan Adam gör musik i sin fantastiska studio i ett renoverat uthus. Modern är under av god smak och reservation. Länkarna i hennes guldarmband klirrar diskret ovanpå kashmirtröjans långa ärmar och hon lagar delikata maträtter med franska namn som galetter och boeuf bourguignon. Helene är sensibel och har tillbringat veckor med att försöka baka perfekta lavendelskorpor inför moderns besök. Adams föräldrar är gapiga och bonniga ortsbor. Adam är ofattbart godmodig.
Det här kunde ha blivit vad som helst. Thriller, burlesk, nattsvart noréndrama, klasskampsreferat, arkaisk tvekamp fri från tid och rum.
Men romanen lyckas aldrig riva loss mig från min ressentimentsfyllda känsla av oginhet mot romanpersonerna, särskilt Helene. Vad gnäller människan för? Skaffa ett liv, ett jobb, ett barn, ett projekt eller riktiga sorger, tänker jag. Sluta jamsa om din sjö och dina rådjur, ta tag i någonting i stället!
Min ålder spelar naturligtvis in här; insikten om att vilken 50-årig isdrottning som helst är intressantare och mera mångdimensionell än Naseh låter modern vara.
Någon kan invända att det kanske är just lösrivningen och det nya taget Naseh gestaltar. Att mordet på modern är tillblivelsens, individualitetens, universella villkor. Det kan – eller måste – utspela sig i en stiliserad miljö, mot en ointressant bakgrund av den vackra sjön, mannen som är för bra för att vara sann, modern som saknar individualitetens försonande drag.
Varför är jag då bara lättad när det fiktiva förspelet är slut på sidan 214, och författarens betraktelse över sitt eget läsande och tänkande kring temat tar vid?
Den mäktiga Maria
Modersmord, matricid, begånget av döttrar är i verkligheten ett ytterst sällsynt brott. Långt vanligare är att söner dödar sina fäder. Att söner dödar sina mödrar har också blivit lite mindre ovanligt under de senaste decennierna. Men det är ett psykologiskt och emotionellt urdrama Naseh vill komma åt, och essädelen av boken är delvis intressant.
Jag hade gärna läst mera om skillnaden olika Maria-gestalter. Å ena sidan den romanska, som Naseh uttyder som den mäktiga straffande virgen poderosa, å andra sidan den gotiska, väna, ömma och blyga Maria. Naseh intresserar sig för den förra, som skrämmande huvudperson i de Mariamirakel som skildrar Marias vrede. Maria har skapat sitt Jesusbarn, därför äger hon honom, och ägandet och kärleken hänger ihop, konstaterar Naseh. "Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i situationer där Jesusbarnet/skapelsen blir en hämnare." Här påminns jag om att Jesus var ett gossebarn. Det visar sig att modersmördande flickor/kvinnor också i mytologin är rätt sällsynta.
Historiens smuts
Därefter går Naseh över i att beskriva sin egen skrivprocess och sin extensiva och njutningsfyllda läsning. Hon läser Christa Wolfs Kassandra, som också omfattar en arbetsdagbok, och blir besviken:
"Hon tar in omvärlden, politiken, DDR, USA, allt möjligt som rapporteras i medierna. Jag blir uttråkad. Varför kunde hon inte fylla sidorna med tankar om skrivandet, varför denna ovilja att öppna upp processen, om inte annat så för att förstå vad man håller på med. Hennes arbetsdagbok förblir sluten och smärtsamt tidsbunden utan att vara historiskt relevant."
Inför en så öppen programförklaring kan jag som kritiker bara ge upp. Jag vill egentligen inte ens förstå Nasehs skapelseprocess obefläckad av historiens smuts. Jag är bara intresserad av de ställen där det smärtsamt tidsbundna skär in i det tidlösa.