Marguerite Duras på hemmafronten
Det blir nervkittlande thriller och patosspäckad tragedi när Marguerite Duras krigsnoveller iscensätts på Teater Jurkka.
Text: Marguerite Duras. Dramatisering, regi, scenografi: Mikko Roiha. Dräkt och produktion: Taina Sivonen. Ljud: Marcello Lussana. Ljus: Katri Kuusimäki. På scenen: Tanjalotta Räikkä, Laura Rämä, Anna-Leena Sipilä.
Premiär på Teater Jurkka 30.1.
1944 återvänder Robert Antelme från Dachaus koncentrationsläger, utmärglad, bara 37 kilo tung.
Den då tämligen okända författaren Marguerite Duras beskriver sinnligt makens, motståndsmannens konvalescens i sina anteckningsböcker. Texterna göms sedan undan i ett blått skåp på Duras lantställe fram till 1980-talet då författaren återigen plockar fram krigshäftena och använder dem som stoff, bland annat för novellen Smärtan.
I pjäsen Vastarinta (Motstånd) har Mikko Roiha slagit ihop Smärtan med två andra noveller där Duras skildrar livet i det ockuperade Paris. Förhör, motvilliga dejter med en Gestapoman, paranoia och desperation präglar Marguerite Duras tid i den franska motståndsrörelsen. Och förstås den oroliga väntan på livstecken från den deporterade maken som kanske ligger i ett dike med ansiktet nerborrat i den tyska jorden.
Mot den glåmiga fondväggen på Teater Jurkka står de tre skådespelarna klädda i grova plagg i brunt och svart, med hårlockarna samlade i nacken. Ibland spelas chansonen Rapelle-toi Barbara, Jacques Préverts vittnesmål från bombningen av Brest. Med ytligt sett enkla medel förflyttas vi för två timmars tid till kriget som ibland gestaltas som en nervkittlande thriller, ibland som en patosspäckad tragedi.
Lysande skådespelare
Tanjalotta Räikkä, Laura Rämä och Anna-Leena Sipilä tar sig an texten med precision, närvaro och kraft. De gör oerhört fina insatser som Marguerite Duras eller hennes alterego Thérèse, men också som grannar, läkare, högfärdiga gaullister och allehanda medlöpare och motståndsmän.
Rytmen är fantastisk i Mikko Roihas regi. Den stränga, nästan kallhamrade prosan framförs exakt, med stor laddning av skådespelarna. Vi slungas från riskfyllda möten på kaféer, till tågstationen dit frigivna fångar varje dag anländer, till en liten lägenhet där ett otäckt, tortyrartat förhör genomförs. Ibland är scenen hårt upplyst, ibland faller rummet i dunkel där bara en enstaka lykta lyser upp skepnader. Det är ett stramt och elegant paket.
Texten är inte helt lättillgänglig. Namnen (ledaren D, Albert, Morland med flera), platserna och tidpunkterna bildar ett tätt koordinatfält som inte alla gånger är enkelt att följa. Det gäller alltså att lyssna noga.
Anna-Leena Sipilä fullkomligt lyser som Marguerite Duras med sin stränga min, sina blixtsnabba repliker och sitt skallande skratt som hon slänger rakt i ansiktet på kollaboratören Pierre Rabier. Tanjalotta Räikkä förser i sin tur porträttet av den uppgivna författaren med ett stort känslospann. Laura Rämä är betagande i småroller. Vi ser henne bland annat som gaullist och som en mörbultad Robert Antelme.
Krigets natur
Marguerite Duras dras med ett patos som ibland är överdådigt. Också Roiha attraheras av det melodramatiska i sin regi, vilket gör att några scener blir lite känslokladdiga. När Robert Antelme återvänder invirad i bandage från topp till tå uppstår ofrivillig komik – han väcker nämligen minnen från tv-serien Den osynlige mannen.
Ändå köper jag den mest dramatiska scenen, nämligen slutscenen där det står klart att relationen mellan Antelme och Duras varken kan glömmas eller återupplivas. En man på stranden, en kvinna som iakttar honom. Det går inte att värja sig för bilden av det glittrande havet och kärleken som aldrig blev av.
Föreställningen ställer en mängd frågor om människans och krigets natur. Vem blir medlöpare, vem vågar ställa sig emot? Var skulle man själv placera sig? Vad händer när också den goda sidan tar till brutala metoder?