Skivrecension: Hatten av för Folk Big Band
Sibelius-Akademins Folk Big Bands första skiva övertygar stort. I kollektivet som leds av Petri Prauda får alla komma fram och visa sina bästa sidor.
Sibarecords
Under de senaste åren har Sibelius-Akademins Folk Big Band fullt övertygat sin publik, och nu har vi dem äntligen på skiva. Debutskivan är inget hastverk utan en omsorgsfullt sammansatt helhet med ett brett spektrum av vad folkmusik kan innebära i dag. Ovanligt omfattande dessutom, fulla 74 minuter!
Sammansättningen, en folkmusikorkester, är något helt nytt åtminstone i Finland. Man kan dra paralleller till spelmännens allspel eller Mauno Järvelä & co:s Näppäri-konserter med hundratals musikanter, men konceptet är ändå annorlunda.
I Folk Big Band har alla instrumentgrupper sin egen roll. Alla turas om i rampljuset, så att även tystare instrument kan skapa guldkant. Arrangemangen är njutbart luftiga. Det finns fullt ös med hela gänget (45 personer spelar på skivan) men också gott om stunder där de små detaljerna kommer till sin rätt. Ett harmoniumriff här, ett flöjtintro där, en cajón-fill-in här, en brummande basklarinett där. Glädjande mycket hör vi också av kantelesektionen.
Sångarna utgör sin egen sektion i orkestern och deltar i det mesta, med allt från glatt ordlöst trallande till suggestiv röstakrobati. Vid behov förvandlas hela orkestern till en kör, som i den enkla valsen Kaivantomiehen laulu tar i med sådan kraft så jag får tårar i ögonen. Helt övertygad är jag däremot inte av helt sjungna spåret Neijon valitus.
Alla ska synas
Primus motor för alltihop är lektor Petri Prauda, som gjort ett fint jobb. Det här inte är en orkester som leds uppifrån utan ett kollektiv där vars och ens kreativitet ska få synas. Det låter nästan som en grundkurs i nutida ledarskap, få hela din personal att ge järnet och bjuda på sig själva!
Vad gäller repertoaren är skalan bred. Det finns riktigt traditionell spelmansmusik i energiska arrangemang, Konsta Jylhä, emigrantsång, herdestämningar... Också originalkompositioner finns med, både av studerande i ledet och mer etablerade namn. Största delen av repertoaren är klart medryckande, lätt att närma sig, utan att tumma på kvaliteten. Den studentikosa livsglädjen får höras, och man vänder inte dagens populärmusik ryggen heller, till exempel får Jylhäs schottis plötsligt sällskap av rockigare riff.
Årets bästa skiva?
Det är nästan omöjligt att välja favoritlåtar. Kanske klappar mitt hjärta ändå lite extra för de suggestiva och emellanåt helgalna tolkningarna av gamla hornmelodier (Haliasoitto, Paimendisko), och visst har Petri Praudas stämningsfulla Laulu Suomessa en alldeles speciell magi. Antti Huntus och Ville Kangas heltokiga potpurri av Konsta Jylhäs repertoar på 16 sekunder är festligt.
Originalkompositionerna fyller alla sin funktion och är sinsemellan helt olika. Charlotta Hagfors fina Maria Pohjan neiti är en ambitiös och helgjuten Kalevalatonsättning, medan Timo Alakotilas Promotionskantat än en gång visar vilken kvalitet han står för, behärskande hantverket fullt ut, både vad gäller orkesterbehandling och helhetsform.
Trots att vi endast skriver januari vågar jag tippa på att det här blir en av årets höjdpunkter i folkmusikskivskörden. Ett dokument av Folk Big Band så som det ser ut just nu. Studerande kommer och går, och man vet ju inte hur en levande institution som denna utvecklar sig. Men förhoppningsvis lever den väl och för vidare Heikki Laitinens arv, kombinationen av djup kunskap om de historiska källorna och nyskapande med en helgalen glimt i ögat.
Skivutgivningskonsert 19.2. kl. 19 i Musikhusets Sonore-sal.