Teaterrecension: Missbrukare synar samhället underifrån
Sirius Teatern bjuder på humor med en sorgkant i sin nya Norénuppsättning.
Text: Lars Norén. Regi: Anders Carlsson. Koreografi och visualisering: Andriana Seecker. Ljus: Ada Halonen. Ljud: Anders Carlsson, Dimitri Paile, Wilhelm Grotenfelt. Mask: Tuija Luukkainen. Scenteknik: Eric Mutel/Martin Stenius. På scenen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Paul Olin. Sirius Teaterns premiär på Universum 25.1.
Syntmusiken dånar och färggrant ljus blinkar genom den tjocka röken. Universums scen kunde lätt tas för en nattklubb från 1980- eller 1990-talet. Paul Holländers och Paul Olins härjade herrar Kol och Keer går på högvarv. Så småningom avtar ändå ruset och röken blir ett tjockt stendammsaktigt täcke som sakta sänker sig över scenen.
Sirius Teaterns uppsättning av Lars Noréns pjäs Under bjuder på en häftig, överraskande inledning.
Salen, som under 1900-talets första hälft tjänat som kyrka, passar den sakrala stämningen i pjäsen. För Andriana Seecker, som står för det visuella uttrycket, är det ingen konst att förvandla rummet till rejvhåla, tempel och slutligen till ett slags mänsklig avstjälpningsplats där karaktärerna tillbringar sina sista minuter.
Pjäsen från 1998 påminner starkt om Becketts I väntan på Godot. Till likheten bidrar radarparet Kol och Keer, två hemlösa missbrukare, som för en absurd, fragmentarisk dialog. De grälar och blir sams, försöker strunta i varandra för att sedan klamra sig fast vid varandra.
Paul Olin ser ut som en skum nattsuddare där han ryckigt tassar fram på scengolvet iklädd kort päls och tajta byxor. Det sotiga ögonsminket på Paul Holländer ramar i sin tur in en grumlig blick som i ena stunden är vädjande, i andra nästan hotfull. Duon bjuder på öm, samspelt gestaltning av de skakiga figurerna som är lustiga och sorgliga på samma gång.
Den tredje i sällskapet är Wilhelm Grotenfelts Luca, som de två andra komiskt nog föraktfullt beskriver som ”heroinist”. Grotenfelt gör en underbar, ståuppaktig introduktion, där han med släpigt tal och skrällande harklingar presenterar föreställningen och konstaterar att detta inte är första gången Lars Norén sätts upp i salen. ”Personkrets 3:1 var fyra timmar lång med paus ... Vår föreställning har ingen paus”, säger han och skrämmer säkert upp en och annan i publiken. Man behöver emellertid inte vara orolig. Föreställningen håller sig till humana två timmar.
Bibliska motiv
Trots avsaknaden av en regelrätt handling kryllar pjäsen av referenser och bilder som visar oss vartåt vi ska titta. Målningen av den sista måltiden projiceras på väggen och Keer försöker erinra sig korsfästelsen – ”Jag var inte med. Jag var full”. Man börjar förstås fundera på om det är tre korsfästa kroppar som väntar i slutet.
Offerskap och lidande är återkommande teman i texten. Norén förtäljer de utstöttas berättelse. Dit hör knarkare som går på socialbidrag, fångar som väntar på sin avrättning i San Quentins fängelse i USA och kurder i norra Iran vars byar utplånats.
Bibliska motiv och antika hjältar tvinnas samman med figurernas vittnesmål från rännstenen. Att Norén använder våld mot det kvinnliga könsorganet som en poetisk bild i en av replikerna hör däremot till de mer dammiga inslagen.
Kravlande skådespelare
Det är förstås inte första gången man får se en skådespelare visa rumpan, skrika eller klä på sig änglavingar på en finländsk scen. Men för det mesta är regissören Anders Carlssons och koreografen Andriana Seeckers grepp fräscht och fantasifullt. De tar sig an pjäsen frimodigt utan överdriven respekt och tungsinthet.
Seecker har gett figurerna kravlande, krälande rörelsemönster, ett slags grovhuggen koreografi. Den rymmer humoristiska detaljer som när Grotenfelts nyss så hårda karaktär vänder sig mot publiken och gulligt skakar på änglavingarna som fästs på hans rygg.
Ibland är dialogen med dess upprepningar smått långrandig, mest i början när replikerna liksom mumlas fram. Men i det stora hela är Under en föreställning som håller en alert. Den är ofta rolig, förstås med en sorgkant. Fina är scenerna där karaktärerna ska härma tryggt medelklassliv. ”Burger King är bäst”, säger Keer. ”På vad då?” frågar Kol.
Ada Halonens ljusdesign är en oumbärlig del av föreställningen. Man får känslan av att något stort underverk när som helst kan ske när de dramatiska ljusväxlingarna infinner sig.
Sirius Teaterns föreställning är en liten pärla, ett stycke ruggig poesi om en tid av svaghetsförakt och kvartalskapitalism där allt fler står vid avgrunden. Det sägs att sanningen bara syns underifrån.