Musikrecension: Sibafest med bulle och tårta
Sibelius-Akademins festival startade i den stora konsertsalen med jazz och gitarristen John Scofield i rampljuset. Programmet bestod av kompositören, arrangören och pianisten Jim McNeelys svitsamt Scofields stycken arrade av McNeely.
Med Sibis Alumni Big Band. Sibafest, Musikhuset 25.1.
Sviten som fyllde det första en timme långa setet kändes som en vetebulle man måste äta innan man får ta en bit av tårtan. Detta trots att skivan från 1989 verkar vara något av en kultklassiker.
Den största delen av verket med överdrivet mellanregister lät ansträngande. Om detta beror på ljudteknik, sal, sittplats (teoretiskt sett bra plats mitt i tredje ledet) eller helt enkelt orkestreringen och instrumentbalansen säger jag inte, men bra lät det sällan.
Svitens solister var John Scofield, den fint spelande kontrabasisten Jori Huhtala, Jim McNeely vid flygeln och slutligen Jukkis Uotila bakom trummorna. Storbandets blåssektioner användes inte särskilt flitigt, utan de var något av en garnering för rytmsektionen, som var utökad med synt och extra gitarr (Sami Linna). Scofields gitarr täckte ofta sektionerna så att det var svårt att höra vad de spelade, då de över huvud taget spelade.
Den första halvleken var rytmiskt tämligen stel ända till de två sista delarna, som svängde på sedvanligt sätt. Latin funk- eller kvasibossadelen flög faktiskt högt, med unisona (troligen, svårt att höra) slingor av alla blåsare.
Med tanke på allt detta är det angenämt att konstatera att det andra, tyvärr kortare, setet var från en helt annan planet. Nu satt inte Scofield längre på en stol bakom en hög papper utan steg upp och lät Ibanezen sjunga genom Voxen. McNeely visade också sin starka sida – egensinniga och tuffa arrangemang. Ljudet var även mycket bättre, så mycket bättre att det inte kan förklaras med att öronen vänjer sig.
Man inledde med den fint groovande Slinky i femtakt. Förutom Scofield hördes Kasperi Sarikoski som utmärkt solist. Donna är Scofields version av Miles Davis eller Charlie Parkers (därom tvistas) Donna Lee, som är en kontrafakt baserad på Back Home Again In Indiana. I temat fanns mycket intressant skrivna och spelade blåskluster. Även här hördes Sarikoski som solist, förutom Pope Puolitaivals boppigt flytande altsax. I Billy Eckstines ballad I Want To Talk About You (känd genom Coltranes inspelning 1958) hördes mycket nyanserat gitarrspel med utsökta klanger.
Förutom Huhtala spelade även McNeely ett sympatiskt och känsligt solo, aningen i Wynton Kelly-stil.
Kvällens höjdare vad gäller solon kom i det sista egentliga numret, Pick Your Ear. I farten var Timo Lassy, som med sin tenorsax åter visade av vilket virke han är gjord av. Scofield som matade riffar åt Lassy var tydligt belåten.