Operarecension: Karita Mattilas känsliga utstrålning som Jenůfa
Premiären på Janáčeks Jenůfa levde upp till de vildaste förväntningar och all hajp som skruvats upp kring Karita Mattila i titelrollen. Hon gav onekligen sitt enastående bästa i denna starka opera som fick en engagerad scenisk insats av hela ensemblen.
Regi Olivier Tambosi, dir. Jakub Hruša, scenografi och kostym Frank Philipp Schlößmann, ljus Mariella von Vequel Westernach. I rollerna Karita Mattila, Päivi Nisula, Jorma Silvasti och Jyrki Anttila. Premiär på Operan 24.1.
Leoš Janáčeks opera Jenůfa hör till de mest gripande verken inom hela 1900-talets musikteater. "För en finsk kvinna som vuxit upp på landet är Jenůfa en rätt realistisk gestalt", säger Karita Mattila i programbladet och bevisar det konkret på scenen. Hon har sjungit rollen i flera stora operahus sedan 1998 och ofta i denna samma kongeniala regi.
Jenůfa är en flicka som vuxit upp med en fattig styvmoder. Hennes val i livet är få. Av två bröder har hon fallit för den charmige busen Števa och väntar barn med honom. Den svartsjuke andre brodern Laca vanställer hennes skönhet med sin kniv och då vill Števa inte längre ha henne. Jenůfas styvmoder dränker barnet i hemlighet. Då allt uppdagas vill Laca trots allt ha Jenůfa och hon lär sig älska honom.
Olivier Tambosi har satt upp Jenůfa med Karita Mattila och Jorma Silvasti bland annat på Covent Garden och Metropolitan. Handlingen utspelar sig i Mähren eller Moravien men Tambosis regi hakar inte upp sig på det folkloristiska. Det viktiga för honom är personrelationerna och känslorna. Spänningen mellan huvudpersonerna tolkar han i varierande tempo och med dramatiskt gripande kroppsspråk, oftast utan operamanér.
Olika former av kärlek
Scenbilden är avskalad och starkt symbolisk med sin stora stenbumling och träväggar, som kanske står för bysamhällets hårda moralitet. "Janáček öppnar ett fönster till människosjälen", säger Tambosi som inte ser byns fördomar som det allra viktigaste ämnet i operan utan kärleken i dess olika former, den uppoffrande kärleken, possessiv kärlek, kärleken mellan mor och dotter. Här finns också tragiska paralleller med kompositörens eget liv.
Janáček tog nio år på sig att skriva sitt genomslagsverk och skapa sitt unika tonspråk. Det sägs att han studerade intonationen i hembygdens dialekt in i minsta detalj. Men hans musik är ingen avhandling i filologi och innehåller nästan ingen egentlig folkmusik. Han har fäst sig vid de emotionella betoningarna i talet och skapat ett finstämt uttryck för alla känslolivets skiftningar, som därmed går över språkbarriären också för oss som inte kan dialekten.
Musiken består av korta upprepade, pregnanta melodistumpar - litet som minimalisterna långt senare - som bildar en helt oemotståndlig melodisk musikpalett. Janáček var sextiotvå år gammal då Jenůfa äntligen slog igenom i Prag och internationellt. Och sedan skrev han några av sina bästa verk inspirerad av en ytterst produktiv gubbsjuka i form av en obesvarad passion för en 38 år yngre kvinna. Tala om "late bloomers"!
Vansinnigt stark inlevelse
Att Mattila har en speciell känsla för Janáčeks musik har vi sett i Kát'a Kabanová och senast i Fallet Makropulos med samma regissör. Själv säger hon att det handlar om hennes timbre. Jag vill gärna tillägga hennes gedigna musikaliska och språkliga grundarbete och – mer än det vokala faktiskt – hennes vansinnigt starka inlevelse. Detta blir hennes gradvisa farväl till ungflicksroller. Hennes nästa Janáčekroll lär vara styvmodern Kosternička.
Nu är det Päivi Nisula som gör styvmodern och hon är väl egentligen något år yngre än Mattila. Hon är tillbaka på Operan efter en längre paus och gav en duktig tolkning av rollen som ställer mycket högt uppskruvade krav på personlighet.
Jorma Silvasti har en spännande bakgrund i Jenůfa. På Metropolitan alternerade han nämligen i båda tenorrollerna. Denna gång valde han brodern Števa som blir hans avsked till scenen, då han övergår till att sköta Nyslottfestivalen på heltid. Valet är hans, men tydliga röstliga skäl att lämna scenen tycks inte finnas. En god skådespelare har han alltid varit.
Jyrki Anttila var tagen på kornet som slarvern Števa och klarade fint den vokalt krävande hyllningen till Jenůfas skönhet i början. Sari Nordqvist sjöng farmor med kraft och Juha Kotilainens förman var välsjungande och sympatisk. En rad mindre roller gav sina värdefulla bidrag till helheten.
Det var en verklig förmån att ha smidigt dirigerande Jakub Hrůša (född i Brno 1981) i orkesterdiket. Fraseringen var både lätt och suggestivt drivande men med full kontroll och orkestern klingade utsökt. Det finns två versioner av Jenůfa, Janáčeks original från Brno (1904/08) och en senare "korrigerad" version av Karel Kovařovic, dåvarande chefen för Nationalteatern i Prag. Hrůša har vågat trotsa puristerna och valt att för oss presentera en väl genomtänkt blandversion.
De tio planerade föreställningarna är totalt utsålda och man kunde förstås fråga sig om några extra föreställningar av denna fängslande opera skulle sälja också utan Mattila.